Mellerborgs krönika: Miraklet uteblev…

Publicerad: 9 min läsning

Mellerborgs krönika

MELLERBORG: Nästa säsong, då jävlar…

AIK gjorde sitt bästa och yttersta för att lyckas få till en avgörande match 7, men det blev en besvikelsens kväll på Hovet då hemmalaget inte lyckades spräcka nollan. Matchen rivstartade och lagens jakt på det viktiga ledningsmålet var intensiv och tyvärr var det bortalaget som med två mål i inledningsperioden kopplade ett starkt grepp om matchen. Nästa säsong, då jävlar…

Jag följde hemifrån match 5 sittande i schäslongen framför TV’n och det var riktigt nervöst innan det viktiga 1–0-målet kom. Jag har varit kritisk till power play-spelet i de tidigare matcherna mot MoDo, men uppe i Örnsköldsvik lossnade det rejält. Vid 0–3 på resultattavlan i Hägglunds Arena började jag tänka på torsdagens match, men några sekunder senare insåg jag att det var lite för snabbt att börja tänka framåt, då det trots allt inte finns något svårare i hockey än att leda med tre mål. Jag förstod aldrig den där myten och jag hävdar nog att det är mycket svårare att ligga under med tre mål än att leda med samma marginal. Det var nog inte alltför många som sent i fredags kväll trodde att de torsdagen den 26 mars 2026 skulle befinna sig på Hovet, men så blev det. I och med segern i Örnsköldsvik i tisdags så innebar det att AIK:s utmanande uppförsbacke gått från en nivå liknande Mount Everest via Kilimanjaro till Mulhacén i bergskedjan Sierra Nevada.

Jag drabbades dock inte av någon nervositet redan under dagen inför match 5, då det var ett intensivt arbete under hela tisdagen. Svensk Elitfotboll hade kallat till årets upptaktsträff där media får möta representanter för alla de allsvenska klubbarna och i år var första gången då även klubbarna i Superettan var på plats samma dag. José Riveiro och Sotirios Papagiannopoulos mötte upp mig under förmiddagen på Quality Hotel Strawberry Arena och efter en köttbullslunch var det i princip nonstop med intervjuer i nästan fyra timmar. Upptaktsträffen är enligt mig en av de bästa arbetsdagarna på året, då man i något sånär lugn och ro får en möjlighet att träffa många trevliga kollegor från andra klubbar som man annars endast träffar i samband med matcher då det är stressigt då alla rättighetsinnehavare ska ha valuta för investerade pengar. Det var även första gången på några år som jag träffade på underbara Rikard Norling, och då han såg mig kom han dansande i korridoren och kramade om mig medan han högt och ljudligt sjöng ”Stefan Mellerborg går på vatten - sjalalalalala lalalala”. Ett av många ljuvliga minnen för livet.

Det var med andra ord denna torsdag en ny vinna eller försvinna-tillställning och jag mindes på vägen till Hovet tillbaka till den 50:e och sista omgången av Elitserien 1998/1999 då AIK tog emot MoDo Hockey i en otroligt viktig match som AIK var tvungna att vinna för att inte hamna i Kvalserien för andra året i rad. MoDo var överlägset bäst i grundserien och vann den på 103 inspelade poäng, vilket var hela 22 poäng före tvåan Färjestads BK och trean Djurgårdens IF. En poängförlust för AIK i serieepilogen skulle innebära att Västerås IK vid vinst skulle passera AIK. Vi var 6 076 åskådare på plats i Globen och det blev en tight och nervös hockeymatch. MoDo hade tvillingarna Daniel och Henrik Sedin i storform och de blev under sommarens NHL-draft tagna av Vancouver Canucks. AIK hade säsongen innan tvingats till spel i Kvalserien och ingen spelare eller ledare längtade tillbaka till den serien. Per Svartvadet gav MoDo ledningen i den första perioden, men Kristian Gahn svarade för ett viktigt kvitteringsmål efter 12:10. Björn Ahlström tryckte in 2–1 till AIK efter 7:49 av den andra perioden och då Kristian Gahn med kvällens andra mål satte 3–1 efter 10:35 av den tredje perioden innebar det att AIK säkrade fortsatt spel i Elitserien och Västerås IK tvingades kvala.

På tal om bröderna Sedin så väcktes jag 2004 av ett nattligt SMS från den norske backen Anders Myrvold som spelade en och en halv säsong i AIK, efter att ha bytt omklädningsrum på Hovet då han mitt under säsongen kom från Djurgårdens IF. Jag minns det nästan som igår då jag den 16 januari 1999 befann mig i AIK:s omklädningsrum då Anders Myrvold kom gående med sin trunk på axeln för att installera sig hos sitt nya lag. Samma dag satte vi oss i bussen till Leksand och på kvällen sköt han sitt första mål då han framspelad av Peter ”Humlan” Hammarström och Kristian Gahn gav AIK ledningen i den första perioden. Norrmannen spelade 2004 med Detroit Red Wings i NHL och hans SMS skickades till mig efter ett möte med Vancouver Canucks hemma i Joe Louis Arena och löd ”Henrik Sedin har nå Myrvold tatovert over brystet. Head’s up swede”.

Området runt Hovet bjöd under torsdagskvällen på ett skönt väder, trots att temperaturen endast visade 6 grader. I hörlurarna fick jag i samma stund ’Shadowplay’ från 1979 med Joy Division vilket påminde mig om missat SM-slutspel för AIK Hockey och degradering för AIK Fotboll just det året, samt andra senare miserabla tidpunkter. Då jag äntrade arenarummet spelades ’Welcome to the Jungle’ och uppvärmningen inleddes med ’Rebel Yell’. Mina tankar inför matchen var positiva i och med de energikickar som pumpades ut av DJ’n på plats.

När MoDo-spelarna åkte in på isen inför första nedsläpp spelades den gamla Harpo-låten ’Moviestar’ från 1975 och när musiken tystnade dånade det ”filmare, filmare, filmare” från AIK-klacken vilket givetvis var en tydlig referens till en situation i slutet av den andra perioden i match 5. Nedsläpp sköts upp några sekunder då det var en viss dimma i hallen efter någon pyroteknik, och det var en milstolpe för mig som inte varit med om det på plats på en hockeymatch tidigare. Nedsläpp skedde klockan 19:02 och Christoffer Björk var förste AIK-spelare att involveras i spelet. Till skillnad från match 4 som var något av ett sömnpiller inledningsvis så var det full fart och intensitet från första nedsläpp och efter en stark inledning av MoDo började spelet bölja fram och tillbaka och det var riktigt underhållande att vara på plats. AIK tilldömdes matchens första power play, men det gav istället 0–1 då ett skott från en AIK-back precis då MoDo blev fulltaliga täcktes och bortalaget enkelt enkelt kontra in det första viktiga målet. Jag vände mig till HockeyAllsvenskans sportchef Erik Ryman som satt bredvid mig på pressläktaren och sa åt honom ”det där skottet hade du inte tagit i det läget under din karriär”. 95 sekunder senare var det 0–2 och helt plötsligt ett mycket tungt läge.

Inför den andra perioden kändes det som om AIK hade satt sig i en prekär situation där man dansade på eggen av en taggig fogsvans och marginalerna var lika små som för en tulpan att överleva den svenska vintern. Ett eventuellt tredje MoDo-mål kändes i det läget lika hälsosamt som ljudet av en klarinett under arla morgonstund. Det var av yttersta vikt att Jonas Gunnarsson i AIK-målet höll tätt åtminstone tills AIK själva fått in en puck eller två. Ishockeymålvakter är ett speciellt kapitel och många av dem blir ihågkomna på ett annat sätt än backar och forwards. AIK har en diger målvaktshistoria och den mest omskrivne av dem alla måste vara Leif ”Honken” Holmqvist som under sin första tid i Gnaget spelade utan mask. Jag har flera favoriter under åren på läktaren och det inleddes med Gunnar Leidborg som var förstemålvakt vid AIK:s två senaste SM-guld 1984 och 1982. Nästa målvakt som jag tog till hjärtat var Sam Lindståhl som blev ”Super-Sam” och jag glömmer aldrig då jag var på plats i Scaniarinken den 10 oktober 1991 och han svarade för en makalös insats då AIK vann med 5–1. Sam räddade puckar på alla tänkbara sätt och jag glömmer aldrig brandmannen som släckte eldar även utanför isen.

Min nästa stora favorit var Miikka Kiprusoff och jag glömmer aldrig en natt tillsammans med honom på legendariska Cleo i Luleå efter en otrolig 6–1-seger i Delfinen på hans 20-årsdag den 26 oktober 1996. Finländaren är utan tvekan tvåa på min lista över de bästa målvakterna i AIK genom tiderna, men han är otroligt nära förstaplatsen. Tim Thomas var enorm under den enda säsongen som han stod i AIK, men minnet av honom svärtas ner något då AIK säsongen 2000/2001 i hans sista matcher för klubben slogs ut i kvartsfinalen mot Djurgårdens IF. Målvakten som är överst på min lista, men det är som sagt endast några decimaler som skiljer honom från Miikka Kiprusoff, är Viktor Fasth som vaktade AIK-målet säsongerna 2010/2011 och 2011/2012 då Gnaget noterade sina två senaste SM-slutspel. Det finns givetvis många fler målvakter som spelade på en hög nivå och som stod mellan stolparna i många minnesvärda matcher, men dessa är mina absoluta favoriter genom tiderna.

AIK höjde tempot i den andra perioden, vann skottstatistiken med 11–4 och hade pucken dansande i MoDos målgård vid ett par tillfällen, men offensiven var denna kväll inte vad den behövde vara. Under den andra periodpausen var det gulligt som tusan då några av spelarnas små barn skulle skjuta puckar mot ett av målen samtidigt som några i klacken började sjunga födda till gnagare. Den tredje perioden denna torsdagskväll blev AIK:s sista period säsongen 2025/2026 och rullgardinen gick ner efter 4:09 då 0–3 sköts in. Målet kom samtidigt som jag på min iPad såg reprisen av Viktor Gyökeres ledningsmål för Sverige i VM-kvalet på Estadi Ciutat de València. Efter 11:50 kom 0–4 på Hovet och tusentals AIK-supportrar lämnade sina platser medan klacken på kortsidan skrek ”vi vill se AIK” och från MoDo-klacken hördes ”ska ni gå hem nu?”. Det sista schackdraget från AIK-bänken kom efter 13:36 då man valde att ta ut målvakten, men statistiken och historiken var inte direkt på Gnagets sida då man endast en gång tidigare vänt ett 0–4-underläge till seger. Det skedde i Elitserien den 5 december 1991 i hemmamötet med serieledande Malmö IF. Det avgörande 5–4-målet kom efter 9:16 av den tredje perioden då legendaren Börje Salming i spel 5 mot 3 tryckte in pucken i nättaket efter att ha spelats fram av Rikard Franzén och Tomas Strandberg. Taket lyfte på Stockholm Globe Arena då merparten av oss 11 483 åskådarna på plats vrålade av lycka.

Det blev denna torsdagskväll ytterligare ett mål för MoDo och det innebar att för andra säsongen i rad avslutade därmed AIK med en hemmaförlust där slutresultatet 0–5 stod på resultattavlan. Det blir för AIK att ta nya tag nästa säsong som blir klubbens trettonde i rad i HockeyAllsvenskan. Varför blev det ingen semifinal för AIK? Det får givetvis mer kompetenta personer än undertecknad analysera, men för ett amatöröga på läktaren var spelet i power play i kvartsfinalserien alltför svagt match 5 undantaget, det var stundtals alldeles för rörigt och ostrukturerat i egen zon och de offensiva pjäserna levererade inte på den nivå som krävs. Min favorit Scott Pooley var tyvärr en skugga av sig själv från grundserien och föll från 1,16 poäng per match i grundserien till 0,67 poäng per match i slutspelet. Jämför det med MoDos poängkung Tyler Kelleher som noterades för 0,78 poäng per match i grundserien och hela 1,83 i kvartsfinalserien mot AIK.

Det har varit en ynnest att återigen få skriva lite tankar och nostalgi om AIK Hockey och jag tackar för mig på denna sida för i år.

”In the shadowplay, acting out your own death, knowing no more

As the assassins all grouped in four lines, dancing on the floor

And with cold steel, odour on their bodies made a move to connect

But I could only stare in disbelief as the crowds all left”

Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.

Text: Stefan Mellerborg

Stefan Mellerborg