Mellerborgs krönika: Motvind i Mount Everests skugga
Publicerad: 8 min läsning

"Kunde Edmund Hillary och Tenzing Norgay för 73 år sedan besegra världens högsta berg så ska AIK kunna ta sig över det nuvarande hindret. Och det första klivet måste tas på söndag".
Om AIK efter två spelade matcher mot MoDo hade ett berg av Kebnekaises kaliber att bestiga för att vända på steken, så är det Mount Everest som gäller efter tre spelade matcher. Men kunde Edmund Hillary och Tenzing Norgay för 73 år sedan besegra världens högsta berg så ska AIK kunna ta sig över det nuvarande hindret. Och det första klivet måste tas på söndag.
AIK kopplade inte något grepp om kvartsfinalserien uppe i Örnsköldsvik, då resultaten istället gick enligt rankingen. Det var dock inte långt borta att Gnaget fått en drömstart på serien, men hemmalaget lyckades i match 1 vända 1–2 till seger med 4–3 i förlängningen. Match 2 var AIK inte riktigt nära och matchen var i princip avgjord efter två perioder. Det är ingen kris att ligga under med 0–2 i matcher efter två bortamatcher, men det är däremot en stor press. Det är i det närmaste ett måste att i match 3 reducera till 1–2 i matcher för att inte ställas inför en extremt prekär uppgift som inte många lag brukar lösa. Seger till varje pris var AIK:s målsättning fredagen den 20 mars 2026 då Hovet hälsade Scott Pooley & Co välkomna hem.
På väg till Hovet hamnade jag i samma hiss som en trevlig granne och hon frågade mig var jag skulle. När jag sa Hovet berättade hon att hon såg många ishockeymatcher på 1980- och 1990-talet. Vi halkade i det korta samtalet in på en forward från de säsongerna, Patric Englund som bar tröja nummer 21 fram till hösten 1990 då legendaren Börje Salming skrev på för AIK. Det blev efter det tröjnummer 70 för Englund som några säsonger senare bildade en offensiv trio tillsammans med Kristian Gahn (#89) och Morgan Samuelsson (#91).
Jag är inget stort fan av kollektivtrafik, men satte mig denna gång på Tvärbanan till Gullmarsplan och gick därefter mot legendariska Hovet. När jag passerade området där Söderstadion en gång i tiden låg sköljde nostalgin över mig för första gången denna kväll. Jag minns TV-sändningen från SM-finalen i fotboll 1982 då Hammarby IF tog emot IFK Göteborg på arenan. Jag var inte direkt imponerad av sambaorkestern Hägersten Hot Heaven utan lyfte mer förvånat på ögonbrynen. Några månader senare tillbringade jag och tusentals andra en hel helg köandes utanför Söderstadion då biljetterna släpptes till David Bowies kommande konserter på Ullevi i Göteborg i juni 1983. Mitt första besök på Söderstadion skedde den 29 maj 1986 då AIK noterade 4–0 i solskenet, vilket blev Gnagets största seger genom tiderna på arenan. Det blev för undertecknad sammanlagt endast fem besök på Söderstadion. Jag var efter mitt första besök även på plats på en bandyfinal i slutet av 1980-talet, en 1–4-förlust 1990 då Vadim Jevtushenko skickade en straffspark högt över ribban, en konsert med ZZ Top 1991 och en cupmatch 1997 då Krister Nordin i 2–0-segern bjöd på stor show vid ena hörnflaggan.
När jag klev in på Hovet insåg jag att jag på dagen exakt 42 år tidigare gick in via samma kortsida, på vad som då hette Johanneshovs isstadion, för att ställa mig i AIK-klacken för att se den tredje och avgörande SM-semifinalen mellan AIK och Södertälje SK. Datumet var den 20 mars 1984 och vad som skulle utspela sig på isen den kvällen är en av de mest mytomspunna ishockeymatcher som AIK spelat genom tiderna. Jag hade fem dagar tidigare varit på plats för den första semifinalen mellan lagen och chockats då favorittippade AIK inför 9 257 åskådare föll med 3–5. Gnaget tappade en trygg 3–1-ledning i slutet av den andra perioden, efter mål av Peter Gradin, Tomas Nord och Per-Erik Eklund, då SSK med tre mål inom loppet av 2:26 gick upp till 4–3. Förlusten skakade om AIK och pressen på laget var enorm då man åkte ner till Scaniarinken för semifinal 2. Det blev en rysare där min personliga favorit Peter Gradin avgjorde med sitt 4–3-mål i inledningen av den tredje perioden. Den 20 mars 1984 var spänningen enorm då det skulle avgöras, och vilken minnesvärd kväll det blev. AIK svarade för en enorm uppvisning och vann med hela 11–1 i en avgörande SM-semifinal. Jag minns att jag knappt trodde mina ögon i AIK-klacken på den ena kortsidan där man hejdlöst studsade omkring bland betongtrapporna då målen föll med jämna mellanrum medan kinapuffarna smällde några decimeter ovanför huvudet.
Jag hade denna fredagskväll av Hampus Zakrisson på AIK Hockeys kansli tilldelats en plats på pressläktaren och hamnade mellan de utsända reportrarna från Hockeynews och Sportbladet. I pressrummet innan nedsläpp såg jag ett bekant ansikte och han såg mitt bekanta ansikte. Det var Mats Hallin som var på plats och det var hur många år sedan som helst som vi sågs, men det var som om vi hade setts för en vecka sedan. Jag mindes direkt den enorma energin som Stanley cup-mästaren från 1983 besitter och vi kamperade ihop under två säsonger då han var assisterande tränare till Pär Mårts i AIK. Mats hade ännu en tagg i kroppen efter kvartsfinalen mot Djurgårdens IF 2001, vilket blev hans sista matcher i AIK-båset. Precis som under finalserien mot Djurgårdens IF förra året så spelades klassikern Live Is Life innan nedsläpp och nostalgin sköljde återigen över mig. På tal om nostalgi så blev jag mycket glad då speakern Berit Gibbs exakt klockan 18:44 tog till orda. Hon har gjort mer än ett kvarts sekel i speakerbåset på Hovet, minst sagt imponerande i en tid då lojalitet inte är vad det var en gång i tiden.
Innan spelarna skulle äntra isen genom den klassiska borgen så visades ett bildspel och Å vi e AIK hördes i högtalarna och det var minst sagt gåshud när spelare från förr visades upp inför de fullsatta läktarna. Precis innan nedsläpp var HockeyAllsvenskans sportchef Erik Ryman nere vid isen och delade ut ligans utmärkelse Årets Mest Värdefulla Spelare (MVP) till AIK:s Scott Pooley. Klockan 19:03 släpptes pucken och match 3 var igång. Jag hann knappt börja fokusera på matchen förrän jag hörde ”tjena chefen” ropas till mig och jag vände mig västerut och såg att trevlige Erik Ryman hade tagit plats på pressläktaren. MoDo var pigga i anfallszon redan från början av matchen och gästerna fick det oerhört viktiga ledningsmålet då Kyle Topping elegant styrde in pucken i AIK-målet. Sekunder senare visades William Pethrus ut och det var ett jobbigt läge för hemmalaget. AIK redde med mycket möda och stort besvär ut det numerära underläget och fick själva två chanser i power play under den första perioden, men det var denna kväll klasskillnad gällande de numerära överlägena och tyvärr var det inte AIK som radade upp målchanser i power play, tvärtom bjöd man MoDo på dem även i den spelformen.
Kvällens motståndare MoDo var ett relativt anonymt lag då jag började gå på hockey. Jag minns dock målvakten med det skönt klingande namnet Sune Ödling som ledde klubben till deras första SM-guld 1979. Ett av mina ”bästa” minnen från en match mellan AIK och MoDo är från den 29 december 1988 då serieledande AIK tog emot det niondeplacerade laget från Örnsköldsvik i vad som var den 24:e omgången av Elitserien. Endast 3 816 åskådare befann sig på plats i Johanneshovs isstadion, men vi som var där fick se en enormt spännande, välspelad och omdiskuterad match. I inledningen av den tredje perioden trodde många att AIK gjort 5–4 genom trollkarlen Bosse Berglund då måldomaren tände sin lampa för mål, men Peter Forsbergs favoritdomare Börje Johansson från Tranås valde att fria vilket gav enorma protester från spelarna på isen och från oss fåtaliga på läktaren. Istället avgjorde bortalaget med 6–5 efter 18:46 av slutakten genom Kent Lantz, vilket underbart dansbandsnamn förresten. AIK-målen den där decemberkvällen är värda att lyfta fram då de ger en underbar doft av svunna AIK-tider; Mats Lindberg, Roger Öhman, Bo Berglund, Thomas Åhlén och Björn Carlsson. Två spelare fick matchstraff; Stefan Jansson i AIK och MoDos Ulf Sandström som 1994 skulle missa ett straffslag i Stockholm Globe Arena då hans Bodens IK var närmare än någonsin att gå upp i Elitserien, men dåvarande AIK-målvakten Rolf Ridderwall stoppade bryskt de drömmarna. 1988 är annars ett år som man gärna förtränger på alla sportsliga och icke-sportsliga sätt, då det enda riktigt minnesvärda som skedde under året var när AIK under våren slog ut seriesegrarna Djurgårdens IF med 2–1 i matcher i SM-kvartsfinalen, efter att ha halkat in i slutspelet på ett bananskal med endast 17 sekunder kvar av den sista omgången av grundserien.
Kvällens andra period präglades av kamp och i den 28:e matchminuten skanderades ramsan ”Kom igen, Gnaget” för första gången denna kväll. AIK hade fortsatt oerhört svårt att få till ett tryck i offensiv zon och det var snarare att Victor Brattström höll Gnaget kvar i matchen. Under inledningen av den tredje perioden slog jag på Radiosporten för att höra hur det gick i kvalet mellan HV 71 och Leksands IF i Jönköping, men istället för en hockeyrapport fick jag höra Tomas Ledin sjunga om en sensuell Izabelle. Efter 1:21 var det helt plötsligt kvitterat då Ludwig Blomstrand fick in pucken i mål, men endast 107 sekunder senare var MoDo i ledning igen och återigen var det något av ett slumpmål. En knapp minut därefter kom Scott Pooley fri, men missade målet och fick istället uppsöka utvisningsbåset då han skickade pucken över sargen. AIK redde återigen ut både ett och två numerära underlägen, men med drygt fem minuter kvar av den tredje perioden gav den före detta AIK-spelaren Gerry Fitzgerald bortalaget en tvåmålsledning som 51 sekunder senare blev en uddamålsledning då Simon Åkerström dunkade in pucken i mål. AIK försökte trycka på för en kvittering, men lyckades inte få fram någon het chans och istället skickade Jacob Bjerselius in 4–2 i det tomma AIK-målet och MoDo-klacken jublade.
AIK behöver lyfta sig åtminstone 40 procent på söndag för att kunna forcera fram en match 5 uppe i Örnsköldsvik. Vi hörs igen efter match 4.
”Hard and cold like a street of gold
It's easy to find but so hard to hold
Smooth and strong but it won't last long
When the rust sets in, she'll be good as gone!
Concrete. Concrete and steel
It's like concrete
Hey, baby, what's the deal?”
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.
Text: Stefan Mellerborg