Mellerborgs krönika: Vinna eller försvinna blev det förstnämnda
Publicerad: 9 min läsning

"Ett mål med exakt en sekund kvar av den andra perioden förvandlade Mount Everest till Kilimanjaro"
Marginaler på rätt plats och sekunder på rätt sida hesa Fredrik. Så kan man på ett kort och koncist sätt summera match fyra. AIK stirrade ett tag döden i vitögat då MoDo kom tillbaka från ett tvåmålsunderläge och tog över spelet, men ett mål med exakt en sekund kvar av den andra perioden förvandlade Mount Everest till Kilimanjaro.
Vinna eller försvinna, det var söndagen den 22 mars 2026 de enda alternativen för AIK då man efter tre förluster satt sig i ett prekärt läge i matchserien, och därmed spelade med ryggen mot väggen. Det är inte ofta som man får nöjet att gå till Hovet i solsken och elva plusgrader för att se hockey, men så var fallet denna söndag då endast måltiden vinna eller försvinna stod på menyn för AIK och hemmasupportrarna på plats. Med otacksamma 0–3 i matcher inför söndagseftermiddagens fjärde kvartsfinalmöte mellan lagen var pressen enorm på AIK. Tyvärr tog AIK inte alls vara på inledningen av fredagens match då MoDo säkerligen kände sig lite sköna med 2–0 i bakfickan och ett ledningsmål var av yttersta vikt. Istället var det gästerna som fick det där förargliga målet som de sedan kunde spela på länge. AIK kom dessvärre inte alls upp i en tillräckligt bra nivå för att kunna utmana och det var egentligen endast Victor Brattström som spelade på den nivån som krävs. Många var tvungna att lyfta sig om AIK på söndagskvällen skulle kunna bekräfta den buss- och hotellbokning som med största sannolikhet redan hade gjorts för att vara hundra procent förberedda. Inte minst måste min, sedan förra säsongen, stora favorit Scott Pooley visa varför han med rätta utsågs till MVP i hela HockeyAllsvenskan 2025/2026. I fredags syntes han endast då han innan nedsläpp tog emot priset, missade ett friläge och mängder med passningar samt tog en puck-över-sarg-utvisning vid ställningen 1–2 i den tredje perioden. Min förhoppning när jag promenerade i solskenet var att AIK:s nummer 12 skulle vara tungan på vågen och med exempelvis två mål och en målgivande passning visa att han är den offensivt okrönte kung som han varit under hela sin AIK-tid.
Det är passande att favoriten Scott Pooley bär tröja 12 då min förste AIK-favorit Mats Ulander också hade det tröjnumret då jag 1984 närmast slaviskt började följa AIK:s hockeylag. Jag glömmer aldrig då ”Ullis” for fram på Johanneshovs isstadion med det halvlånga håret svallande. Jag var bedrövad då han efter SM-guldet 1984 lämnade AIK för Norge och därefter skrev på för Rögle BK. Att han dessutom i Stockholm levde upp till titeln i Kiss-låten ’King of the Night Time World’ gjorde hans legendariska status än större. Egentligen skulle jag i min roll som presschef för AIK Fotboll inte varit på plats på Hovet under söndagen utan befunnit mig på Strandvallen i Hällevik, men det blev ett snöpligt slut i kvartsfinalen av Svenska cupen förra helgen då Gais vann med 3–2 efter ett offsidemål på stopptid. Jag blev varse att det var cupsemifinaler då jag på väg in på Hovet passerade 3Arena när Hammarby mötte IK Sirius FK.
På väg till Hovet denna söndagseftermiddag tänkte jag tillbaka till de två hemmamatcherna mot MoDo under säsongen 1990/1991 då de två segrarna gav helt olika känslor vid slutsignalerna. Den 4 oktober 1990 möttes lagen i Stockholm Globe Arena inför 6 942 åskådare i vad som var den femte omgången av Elitserien. Gästerna chockstartade och hade 2–0 redan efter två minuter och sju sekunder och kopplade ett starkt grepp om de två poängen som man spelade om på den tiden. AIK kom igen och med två mål av Thomas Bjuhr och Heinz Ehlers inom loppet av 34 sekunder i slutet av den första perioden var det återigen oavgjort. Det oavgjorda resultatet stod sig till den tredje perioden då MoDo återigen tog ledningen, men hemmalaget svarade för en stark vändning då den kraftfulle forwarden Thomas Bjuhr tryckte in kvitteringen innan Kristian Gahn styrde in 4–3 bakom målvakten Fredrik Andersson efter 14:47. Fredrik Andersson? Exakt, mannen som sedan några månader tillbaka är högste hönset i MoDos bås. Lagen möttes även i den 40:e och sista omgående den 3 mars 1991 och det blev minst sagt dramatiskt då de 8 532 åskådarna på plats i Globen kastades mellan himmel och helvete. AIK, MoDo Hockey och Brynäs IF hade inför serieepilogen alla tre möjligheten att ta sig till SM-slutspel, men det krävdes en hel del för att AIK skulle ta den sista platsen, och vilken söndagseftermiddag vi som var där bjöds på.
Brynäs föll med 2–5 mot Västerås IK i Rocklundahallen och resultatet innebar att AIK vid en vinst med minst fem mål skulle ta den sista slutspelsplatsen. Ställningen inför den tredje perioden i Globen var 2–1 till AIK och det kokade på läktarplats då målen började trilla in. När Peter ”Humlan” Hammarström efter 3:51 sköt in 3–1 var det starten på några vilda minuter som knappt upplevts tidigare eller senare. 251 effektiva sekunder senare hade Mats Lindberg, Patric Kjellberg och Peter Hammarström igen också överlistat (trumvirvel…) Fredrik Andersson och extasen var fullständig i Globen. Det kändes just då som om AIK kunde förflytta berg och när bildproducenten visade den aktuella tabellsituationen på jumbotronen var det nästan så att taket lyfte. AIK var där och då på den åttonde slutspelsplatsen, men det var långt kvar av matchen och efter 12:58 sköt Peter Forsberg in pucken bakom Thomas ”Osten” Östlund och målet var starten för en pysande AIK-ballong och matchen slutade 7–4 till AIK och man missade SM-slutspelet med två måls marginal. Börje Salming svarade i matchen för fyra målgivande passningar, vilket ingen AIK-back dessförinnan gjort, men den defensivt inriktade finländaren Erik Hämäläinen upprepade bedriften under sin tid i klubben senare under 1990-talet. Det var en enormt märklig känsla då Globen lämnades den där söndagen för 35 år sedan. Trots en seger och stundtals en fantastisk offensiv så var besvikelsen enorm under hemresan till Solna.
Denna söndag anlände jag till Hovet under uppvärmningen och utbytte några meningar med trevlige Erik Saers vid sin vanliga plats, innan jag tog de sista stora kliven upp till pressläktaren där jag återigen hade förmånen att hamna bredvid Hockeynews utsända reporter. Det var märkligt glest på läktarplats med tio minuter kvar till nedsläpp, men det fylldes på rejält i samband med spelarnas entréer. Det var dock många tomma stolar på AIK-klackens kortsida och faktiskt en känsla av uppgivenhet redan innan nedsläpp och fram till den andra halvan av öppningsperioden. Precis innan nedsläpp uppmanade speakern Berit Gibbs publiken att titta på jumbotronen och budskapet där förkunnade att storstjärnan Scott Pooley var klar för AIK i ytterligare två säsonger. ’Enter Sandman’ pumpades som vanligt ur högtalarna då AIK-spelarna kom utflygande ur AIK-borgen och det är nu faktiskt den trettionde säsongen som borgen används efter att den sett dagens ljus i hemmapremiären mot Brynäs IF (4–0) i Elitserien den 19 september 1996.
Jag lyfte en aning på ögonbrynen då AIK-ledningen bytte målvakt inför match 4. Jag tyckte att Victor Brattström var stabil i fredags och höll AIK kvar i matchen, men vem är jag att ifrågasätta taktiska drag? In kom istället Jonas Gunnarsson och han agerade lugnt, stabilt och bra under hela matchen. Klockan 15:02 var det nedsläpp och denna gång var det Christoffer Björk som var förste AIK-tekare i matchen. Det var märkligt ljudlöst i arenan under inledningen av matchen och bortaklacken kunde utan större besvär göra sig hörda på Hovet. I den tolfte matchminuten hördes ”kom igen, Gnaget” från AIK-klacken och inte många sekunder senare var det 1–0 efter mål av Oskar Magnusson. I anfallet efter målet var AIK nära ytterligare ett mål och där och då tände det till på läktarplats på allvar för första gången. Exakt sex minuter efter matchens första mål kom det andra och det var ett vackert klapp-klapp-spel á la The Blue Line då Nikodemus Wernquist svarade för sitt första mål i AIK-tröjan. Det fantastiska namnet Nikodemus gav det vackra målet extra grädde på moset.
AIK kontrollerade tillställningen i den andra perioden, åtminstone fram tills Kyle Topping liksom i fredags styrde in MoDos första mål. Målet vände definitivt på matchbilden och gästerna var helt plötsligt värdarna på Hovet. Efter 12:44 av den andra perioden visades Simon Åkerström ut för vad som kan ha varit den märkligaste crosschecking som jag sett och publiken var inte nådig i kritiken mot domslutet. AIK-spelarna tappade inte bara humöret utan även huvudet i den efterföljande sekvensen då samtliga fyra AIK-spelarna helt plötsligt befann sig samtidigt vid den förlängda mållinjen. I offensiv zon! Modo bjöds på ett friläge för två spelare från egen zon och AIK-spöket Tyler Kelleher gjorde ensam med en övergiven AIK-målvakt inget misstag, och helt plötsligt var det 2–2 och ett bortalag som jagade ledning. AIK såg för första gången skakade ut och power play-spelet fortsatte att vara intetsägande för att uttrycka sig milt, men det skulle ändra sig då många åskådare redan stod ute vid kioskerna och beställde varmkorv och öl. Med endast en handfull sekunder kvar av perioden fick Ludwig Blomstrand pucken längs vänsterkanten. Jag tänkte skjut. Publiken skrek skjut. Ludwig sköt och taket lyfte för första gången denna eftermiddag då pucken satt i nätet bakom Adam Werner. Med 1,0 sekund kvar på resultattavlan var det 3–2 till AIK. Ett oerhört viktigt mål.
Den tredje perioden hade pågått i 23 sekunder då taket lyfte för andra gången efter att Christoffer Björk tryckt in 4–2, och när Oliver Johansson knappt sex minuter senare ökade på AIK-ledningen kändes det som om hotellbokningen i Örnsköldsvik kunde bekräftas. MoDo försökte nå en reducering, men denna dag tillhörde AIK och när 6–2 skickades in i det tomma bortamålet kunde alla andas ut och ”Det är a:et I Gnaget som gör det” sjöngs från klacken samtidigt som den rödklädda delen på ena långsidan tog beslutet att inleda hemresan till Norrland och till Södermalm. På väg ut från Hovet kramade jag om den före detta AIK-backen Johan Olsson och vi båda hoppades ses igen under en match senare i veckan. Jag jämförde i fredagens krönika AIK:s utmaning att vända ett 0–3-underläge i matcher som att bestiga Mount Everest (8 849 meter) och nu vid 1–3 i matcher får väl den utmaningen justeras till att bestiga Kilimanjaro (5 895 meter).
Då jag efter matchen passerade en restaurang i närheten av Hovet spelade de låten ’Hungry Heart’ och jag mindes då tillbaka 20 år i tiden till en av de bästa konserterna som jag såg på just Hovet. Den 21 maj 2006 spelade Bruce Springsteen with the Seeger Sessions Band och låtlistan bestod främst av låtar som förknippas med den banjospelande folkmusikmaestron Pete Seeger. Det var en härligt uppsluppen känsla under hela konserten med de sjutton musikerna på scenen och låtar som ’O Mary Don't You Weep’, ’Eyes on the Prize’, ’Erie Canal’, ’Mrs. McGrath’ och ’Pay Me My Money Down’ fick publiken att i extas vråla ”Bruuuuuuuuuuuuuuuce”.
”Only chain that a man can stand
Is that chain o' hand on hand
Keep your eyes on the prize, hold on
I'm gonna board that big greyhound
Carry the love from town to town
Keep your eyes on the prize, hold on”
Åsikterna i denna krönika är författarens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.
Text: Stefan Mellerborg