Rolf ”Råttan” Edberg är en av AIK Hockeys störste spelare genom tiderna med en gedigen svartgul meritlista. 10 säsonger med sammanlagt 313 matcher i den svartgula tröjan hann det bli. Under dessa säsonger noterades han för totalt 258 poäng varav 133 mål och 125 assist. Två SM-finaler: SM-silver 78 och SM-guld 82. ”Råttan” vann även Guldpucken 1978 för sina prestationer i AIK och Tre Kronor. Men att det skulle bli AIK var inte skrivet i stjärnorna från början.

– Intresset för ishockey började hemma i parken. Jag fick ett par skridskor av min pappa kommer jag ihåg och då var vi uppe på Hovet, Johanneshov som det hette tidigare. Där spolade man de sandplaner som fanns på vintrarna, säger Edberg och fortsätter:

– Det var där jag började åka skridskor och det tyckte jag var så roligt att jag och några kompisar senare bildade ett kvarterslag i S:t Eriks-cupen. Lillvesslan hette vi då, men det var inte ett namn jag bestämde, säger han och skrattar.

Efter ungdomsåren fortsatte Rolf vidare till Hammarby. Det föll sig naturligt i och med att familjen bodde vid Gullmarsplan. I de tidiga tonåren spelade Rolf både fotboll och ishockey men vid 16 års ålder kallades han upp till hockeyns A-lag. Efter ett par säsonger, där laget åkt upp och ned mellan divisionerna, hörde AIK av sig.

– Det var ingen svårt val, säger han och minns tillbaka när han första dagen fick dela omklädningsrum med legendarer som Leif ”Honken” Holmqvist och Bert-Ola Nordlander:

– Det var stort, det var väldigt mäktigt. Att få sitta där med ”Honken” och Bert-Ola…Det var en helt annan liga och atmosfär.

Att #10 från och med nu skulle bli signifikativt med ”Råttan” var dock inget han hade räknat med.

– Som liten hade jag Lars ”Råttan” Boman i Hammarby Fotboll som idol. Jag ville likna honom när jag var ute i parken så jag sprang runt med #11 på ryggen. Det har gått många historier om hur smeknamnet kom till men det har sin ursprung från den tiden. En kille i ”Lillvesslan” började kalla mig för ”Råttan” och sedan var det fast.

”Jag trodde han var stum”

Under sina 10 säsonger i AIK fick han uppleva det mesta. Förutom SM-guld och andra triumfer lyckades han även knyta starka vänskapsband som håller än idag. Ett band knöts starkare än de andra.

– Leif Holmgren kom till AIK från Kiruna året efter mig. Han hamnade bredvid mig i omklädningsrummet och de tre första månaderna sa han inte ett knyst. Jag trodde han var stum, säger ”Råttan” och skrattar.

– Vi blev senare bästa kompisar och våra familjer har även hållit ihop utanför hockeyn. Jag har sett upp till honom, både som person och ishockeyspelare.

Bandet mellan #18 och #10 var lika starkt som till klubben och det tycktes som att Rolf Edberg och AIK Hockey var oskiljaktiga. Fram till våren 1978.

– Det var nog min bästa säsong. Allt klaffade, jag mådde så himla bra och var väldigt bra tränad, men säsongen startade knasigt, berättar han.

I en försäsongsmatch på hösten mot Södertälje skadade sig ”Råttan” illa och var tvungen att operera ledbandet. Skadan höll honom borta från spel fram till jul. Trots det hade han en framträdande roll i AIK som tog sig till SM-final men föll i den tredje och avgörande matchen mot Skellefteå.

– Det var surt när vi förlorade mot Skellefteå men för mig skiftade fokus snabbt i och med att jag var uttagen till VM i Prag den våren och det gick jättebra för min del. Jag hann aldrig riktigt reflektera över finalförlusten - bara att det var en rolig tid med grabbarna.

Tre kronor slutade fyra i världsmästerskapet 1978. Resultatet var en besvikelse men för Rolf Edberg själv var mästerskapet en succé. ”Råttan” noterades för 15 poäng och blickar från NHL började riktas mot den duktige centern. Washington Capitals tog kontakt med Edberg, som var tvungen att rådfråga ledarna i AIK.

– Jag var tveksam till att åka eftersom jag hade haft ett så bra år med AIK och framför allt väldigt roligt. Vi hade mer på gång kändes det som.

Till sin hjälp hade han AIK:s huvudtränare, Anders ”Ankan” Parmström, samt klubbens ordförande, Lars Norrman.

– Jag hade ”Ankan” i olika omgångar under min karriär och han gav mig mycket istid och förtroende. Han backade alltid upp mig kändes det som och var en bra ledare. Han kunde ryta till i omklädningsrummet när vi gjorde en dålig period men han var samtidigt lätt att prata med. Han satte sina spår, berättar han och fortsätter:

– Ankan och Lasse kom hem till mig och vi pratade igenom det hela. Jag hade tankar på att tacka nej. Jag hade en familj med två små barn och tänkte på hur det skulle gå för dem. Till slut sa de att jag var tvungen att åka över. Jag fick inte missa chansen - jag skulle ångra mig resten av livet.

”Every man for himself”

Den första tiden i NHL var tuff och hemlängtan var stor. Kontrasten mot hockeylivet i Sverige var stor.

– Jag längtade tillbaka till omklädningsrummet i AIK. Det var ett nytt språk vilket gjorde att jag inte hade lika lätt att följa med i tugget och komma med snabba kommentarer. Jag kände mig lite som Leif Holmgren, säger han och skrattar.

– Till en början fick jag spela med de som skulle slå sig in i A-laget. Då var det every man for himself. Det var många idioter som slängde handskarna hela tiden.

Trivseln skulle dock komma att öka. Familjen acklimatiserade sig till livet i Washington och barnen började i skolan.

– Jag var där en månad, sedan tog de upp mig till A-laget, då blev det lite lättare men klubbkänslan infann sig inte riktigt som i AIK.

Utöver attityden kring slagsmål var även tänket kring träningarna annorlunda.

– Den var enformig. Det jag minns var att man hade uppvärmning som gick ut på att åka 10 varv åt vänster och 10 varv åt höger. Sedan var det några spelövningar ut ur egen zon där tränaren lade ner pucken bakom egen målbur åt ena backen. Han fick i sin tur dra iväg ett slagskott i rundeln till ytterforwarden som skulle stå uppe vid blå och valla ut den till centern. Det var inte mycket mer än så, ibland spelade vi även fem mot fyra och tvåmål.

Förutom den enformiga träningen såg även amerikanerna annorlunda på intag av vätska under träningarna.

– I AIK hade vi börjat med drickpauser under träningarna. Det hade man inte i NHL utan vi fick en isbit att suga på. De trodde konditionen skulle bli sämre ifall vi drack vatten.

Poängmässigt levererade ”Råttan”. De två första säsongerna snittade han över 40 poäng och spelet fungerade, trots att det var en liga där slagsmål var en del av spelet.

– Jag hade två forwards i min kedja vars uppgift var att skydda mig. När jag kom till laget sa de bara: ”Spela ditt eget spel. Är det någon i närheten som vill tjafsa med dig kommer vi på en sekund”.

Men det visade sig vara svårare sagt än gjort. I en match mot Philadelphia var det Edbergs uppgift att markera motståndarnas slagskämpe framför mål.

– Vi hade som uppgift att markera varsin spelare och han var den enda som var ledig… Jag tror han hette Hill i efternamn, stor som ett hus var han. Jag greppade tag i magen på honom, säger han och visar samtidigt på sig själv när han tar ett bra tag om tröjan. och allt möjligt. Han slog mig på armarna och överallt och till slut skakade han bara på huvudet. Den han ville försvara, Bobby Clark, låg på isen och slogs med Bengt-Åke Gustafsson. Jag hade fått lära mig att aldrig släppa tröjan så han drog med mig längs isen till brottningshögen.

– Han drog en massa svordomar: F*g swede… Han slog mig på armarna och överallt och till slut skakade han bara på huvudet. Den han ville försvara, Bobby Clark, låg på isen och slogs med Bengt-Åke Gustafsson. Jag hade fått lära mig att aldrig släppa tröjan så han drog med mig längs isen till brottningshögen.

Perioden efter hamnade samma Hill i slagsmål med en ny Washington-spelare. En batalj som snabbt tog slut för Washingtons representant.

– Då lutade jag mig över till Bengt-Åke och Leffe Svensson i båset och sa: ”Den där killen höll jag i förra perioden…”

Efter de två inledande säsongerna, där Edberg hamnade i toppskiktet av Capitals interna poängliga, gick det desto tyngre.

– Tränaren gav mig inte särskilt mycket istid. Jag frågade varför och han svarade att det var för att han hade statistik på att jag gjorde mer poäng efter jul, så han vilade mig, säger han och fortsätter:

– Jag fick spela mer efter jul och det gick bra de första matcherna men sedan slog de av mig käken och jag var borta några veckor.

Blickarna började istället att dras hemåt. Mot Sverige och till AIK.

– Under min tid i NHL hade jag haft kontakt med Leif Holmgren och jag försökte även få över honom till Washington men han nappade tyvärr aldrig. Men vi höll som sagt kontakten och jag hade längtat tillbaka till AIK en tid. Jag ville spela hockey igen så jag bröt kontraktet med Washington och återvände hem.

Framgångarna i klubblaget gav Edberg, förutom spel i NHL, även chansen att trä på sig landslagströjan. Debuten klarades av 1976 mot Tjeckoslovakien och han bildade då kedja tillsammans med Nils-Olov ”Djura” Olsson och Bengt Lundholm.

– Det var stort för mig. Det var många debutanter och det jag fokuserade på var att inte göra något misstag på isen.

Året efter var det dags för VM i Wien. Innan mästerskapet hade Tre Kronor spelat ett par träningsmatcher. Förbundskaptenen Hans ”Virus” Lindberg hade på fredagen, innan den lediga helgen, meddelat spelartruppen att det var en spelare som inte skulle få följa med och att han skulle ringa spelaren på söndagskvällen.

– Jag var så himla nervös och undrade ifall det var jag som skulle tas bort. Virus och jag hade telefonkontakt under söndagskvällen och jag var nervös när han ringde. Han sa dock: ”Det är lugnt Edberg, självklart ska du vara med”.

”Läskigaste matchen jag spelat”

Mästerskapet innehöll flera klassiska matcher. En av dessa var överfallet under matchen mellan Tre Kronor och Kanada i slutspelsomgången. Tidigare i turneringen hade Kanada besegrats med 4–2.

– Den första matchen innehöll inga fula övertramp men jag kommer ihåg att när Lars Erik Eriksson gjorde mål vågade han inte jubla förrän han kom till båset.

Slutspelsmatchen lagen emellan blev desto fulare. Och det började redan dagen innan. Tre Kronor och Kanada bodde på samma hotell och kvällen innan satt de svenska spelarna och åt i matsalen, då kom plötsligt Phil Esposito in med några lagkamrater.

– De hade nog tagit några öl och de ställde sig vid Stig Salming, som ställde sig upp och det blev tjafs mellan dem. De började brottas mitt i matsalen innan några av oss hann avbryta det.

Dagen efter var det dags för match och kanadensarnas spel satte skräck bland svenskarna. Redan under uppvärmningen började de att åka runt och skälla på svenskarna och under matchen spräckte de till och med Kent Erik Anderssons mjälte, vilket gjorde att han missade resten av turneringen.

– Det var den läskigaste matchen jag spelat. Den enda som ville spela var Stig Salming, han skällde på oss i båset då vi körde korta byten. Tyvärr förlorade vi nog guldet i den matchen.

– När jag senare kom till NHL lärde jag mig att dessa spelare inte var några slagskämpar utan det var deras sätt att skrämma oss, vilket de lyckades med på den tiden.

Mästerskapet slutade dock i dur för ”Råttan” och de övriga i laget. Inför sista matchen var Tre Kronor tvunget att besegra Sovjetunionen för att inte missa prispallen. Och den som satte spiken i kistan var just Rolf Edberg med ett mål som skulle spelas i Sportspegeln i flera år framöver. Det stod 4–1 till Tre Kronor när Bengt Lundholm iscensatte en kontring.

– Lundholm var snabb och åkte på en långpuck. Jag såg chansen och hängde på. Han spelade pucken snett bakåt. Det var en back framför Vladislav Tretiak i målet och de båda trodde jag skulle skjuta. Jag höll inne skottet och rundade de två men höll nästan på att tappa pucken. Jag hann dock precis innan den förlängda mållinjen och kunde lägga in den i öppet mål. Det var en enorm känsla att sätta den pucken, berättar han och minns tillbaka till kvällen då laget firade silvermedaljen:

– Jag var skadad i höften och hade fått en bedövningsspruta innan matchen mot Sovjet. Under banketten på kvällen började sprutan att lätta och jag blev allt vitare i ansiktet. Bordsgrannen frågade hur jag mådde, till slut kom en läkare och tog mig hem till hotellet. Det gjorde så ont, men jag får skylla mig själv. Jag tog alltid ut skydden från byxorna för att vara så lätt som möjligt. Det är priset man får ta för en VM-medalj.

Efter sina prestationer i Tre Kronor, som innebar ett VM-silver 1977 samt VM-brons 1979 och sedermera NHL var han tillbaka i AIK inför säsongen 81/82. Med ett nytt ansikte i båset. Dan Hobér hade tagit över huvudansvaret säsongen innan.

– Då var det fart på träningarna, man fick aldrig stå stilla. Innan varje träning gick han igenom övningarna och man fick höra ifall man gjorde fel, säger han och skrattar.

– När han skrek där ute tyckte jag det var bäst att ställa mig längst bak och se hur de andra grabbarna gjorde först. Men det var alltid med glimten i ögat från hans sida.

Hemma i AIK igen gjorde han på nytt en stark säsong.

– Jag blev alltid lugn när jag kom till Hovet. Ofta var jag där tidigt så man kunde prata lite med vår materialförvaltare, Roger Andersson. Sedan blev man bara ännu lugnare när man kom ut på isen, oavsett vad för match det var. Det var på den tiden som klacken även började ta plats och det var häftigt. Det var en jäkla stämning och man fick en kick av det som spelare.

Laget gick till final, där Björklöven väntade. AIK hade chansen att avgöra på hemmaplan i match 4 men föll med 2–4 och en avgörande match i Scandinavium väntade. En final AIK gick segrande ur med 3–2.

– Direkt efter matchen på Hovet var det tomt. Vi kände att vi skulle avgöra hemma men gjorde en dålig match och jag trodde först att luften hade gått ur efter förlusten. Sista matchen hade kunnat sluta hur som helst och det var väldigt stort för mig att vinna SM-guld. Det kändes som att man flög på moln i några veckor efter att guldet var bärgat. Att få fira det med grabbarna var speciellt.

”Ulla-Kari var min största supporter”

Nu, drygt 37 år senare, kommer han få se ”sitt” nummer hissas upp i taket. När han mottog beskedet var det stor glädje men samtidigt skedde detta under en period med stor sorg för Rolf Edberg då hans fru, Ulla-Kari, gick bort kort efter i ALS.

– Jag fick nyheten kort tid innan min fru gick bort. Min första tanke var att det var synd att min fru, Ulla-Kari, som var min största supporter och som alltid stöttat mig, inte kunde vara med och dela detta ögonblick med mig, berättar han och fortsätter:

– Det var självklart en rolig nyhet och jag kände stolthet men samtidigt hade jag sorgen att bearbeta. Det har gått i perioder under hösten. Men självklart är jag både stolt, glad samt tacksam över detta. Jag hade inte vågat hoppats på detta i min vildaste fantasi att jag skulle hamna där uppe. Samtidigt ska jag berätta att när jag har sett någon annan bära #10 i AIK har jag tänkt: ”Det där är ju mitt nummer”, säger han och skrattar.

– Det var dock en tjeck som hade #10 på 90-talet, Pavel Patera. Han var duktig så det var okej. Jag gillade honom.

Att han blev en sådan stor AIK-ikon, trots sin bakgrund i Hammarby har han inget svar på. Men han har sina aningar.

– Smeknamnet ”Råttan” hade kanske en viss betydelse, säger han innan han blir allvarlig.

– Det är dock många som frågar mig: ”Är du Hammarbyare eller är du AIK:are?”

Jag är född Hammarbyare, det måste jag erkänna och jag fick min hockeyutbildning där. Men det jag har fått uppleva med AIK är ännu större och utan AIK hade jag inte haft någon karriär. Jag är väldigt mycket AIK:are idag, säger han glatt.

I samband med fredagens hemmamatch mot Leksands IF hissas Rolf Edbergs #10 på Hovet.Säkra din biljett innan det är för sent ››