Häglunds krönika: "Vår uppgift: ösa bensin på elden."

12 mars 2012 12:03

I DN i dag förmedlar Patric Blomdahl budskapet att vi måste glömma skitförlusten i förrgår och ställa om oss från noll i kväll.


Jag håller inte med.

Lyssna hellre på förre Gnagaren och Brynäsveteranen Ove Molin, som pratade lite om ”Slutspelsbubblan” hos Canal+ i lördags:

”Det bästa är om man drabbas av en motgång direkt när man går in i slutspelet”, menade han. ”Då kommer man in i det med en gång och får den rätta, griniga känslan och tändningen.”

Precis därför, menar jag, ska AIK ha förra matchen brinnande på näthinnorna när de går ut på Hovets is fem minuter i sju i kväll. Det ska kännas som om det bara har gått ännu en frustrerad periodpaus sen förra gången. När spelarna kliver ut ska de, så fort de ser Luleåspelarna på andra sidan, inte se annat än hur dessa filmade, hakade och hånflinade senast. Så fort de ser Niclas Wallins ansikte ska de se en cry-mama som slår ut med armarna mot domarna för att han tappat klubban.

AIK förtjänade en seger i Luleå. Man tog ledningen två gånger med rena klassmål, Luleå kvitterade med självmål på turpuckar från bakom mål. Luleå tog sedan ledningen och kunde spela av sista perioden tack vare flera horribla utvisningar för bortalaget. Som den på Nemeth, som dessutom gav fem-mot-tre-läge – en lätt knuff i ryggen av ett slag som tidigare i matchen utförts av både AIK:are och Luleåspelare i mängd, eftersom det är så man spelar mot puckhållare i egen zon: man är i ryggen på dem. Luleåspelaren hade knappt styrfart när han lade sig ner.

Nu har jag i och för sig svårt att, sett till det rent statistiska, hålla med Gunnar Persson och Roger Melin om att domarfirma Kuben & Sjöberg har något särskilt agg till AIK.

I de matcher där Patrik Sjöberg dömt AIK har vi fått 25 utvisningar medan motståndarlagen fått 24 (50 utvisningsminuter för AIK och 67 för motståndarna). Där Kuben dömt har AIK tilldelats 23 utvisningar och motståndarlagen 38 (46 mot 84 i utvisningsminuter). När den ständigt intressanta domarbloggen Domarna.se igår lade samman dessa siffror och adderade matchen där Kuben & Sjöberg dömt tillsammans visade det sig att de, allt som allt, gett AIK 53 utvisningar och motståndarna 67. I utvisningsminuter räknat 127 för AIK, 161 för motståndarna.

Men det verkligt intressanta hittar man när man studerar hur övriga domare dömt AIK denna säsong.

Det visar sig nämligen att Kuben & Sjöberg är Elitseriens statistiskt mest AIK-vänliga domare. Deras kolleger, däremot, har på 40 matcher dömt 169 utvisningar för AIK och endast 151 för motståndarlagen. Eller, i utvisningsminuter, 365 för AIK och 415 för motståndarna.

Detta är siffror som bekräftar vad vi haft på känn hela säsongen. Och som jag, utan att vara alltför konspiratorisk, tror har en annan förklaring än att AIK skulle spela fulare än andra (i själva verket ligger ju AIK i toppen av fairplayligan, vilket i sig beror på att det ofta är färre utvisningar generellt i just AIK-matcher).

Många av oss supportrar har blivit smått tokiga på att AIK:are så sällan sätter press på domarna genom att tjata och gnälla, och aldrig skriker efteråt i media (Melins utbrott igår var en oväntad säsongspremiär på den fronten, och säkerligen ett led i det han också förvarnat om – att nu gäller slutspelsregler och då krävs att man fulspelar på lika villkor som alla andra). Men på det stora hela uppskattar vi såklart den egenskapen. AIK:s hedervärt låga profil – exempelvis inga anmälningar efter fula tacklingar, i lägen där alla andra klubbar anmält – är något att vara stolt över. Men jag tror att detta också gjort AIK till ett alltför ”lätt” laga att döma, undermedvetet, för domarna. Har man råkat ta några tveksamma tvåor på AIK:are som inte gnällt hamnar det förr eller senare i bakhuvudet hos domarna: känslan att de inte behöver oroa sig så mycket för att döma fel just mot AIK. Jag menar, är en domare lite osäker på en situation men ändå dömer med ryggmärgen kan det då bli enklare att döma mot en AIK:are men fria en, säg, Luleå- eller Brynässpelare för att slippa ifrågasättandena efteråt.

Detta är som sagt inget jag tror sker medvetet, men det intressanta är att för en gångs skull har vi nu också sett statistik som faktiskt kollaborerar med sådana misstankar.

Kuben & Sjöberg hör alltså inte till dem som tydligt dömt emot AIK – men de gjorde det i lördags. Säkerligen utan avsikt, men ändå. De klarade inte att sortera sina egna tankar och principer i sista perioden, ungefär som Morgan Johansson fick hjärnsläpp och skänkte Brynäs segern mot ett bättre spelande Frölunda igår.

Nu kommer domarproblemet inte att bli löst till i kväll. Tvärtom. Vi kan räkna med förtvivlat många fler domarmissar i det här slutspelet. Och naturligtvis måste den klassiska Melinska kylan finnas där – i form av kalla spelarhuvuden – för att hålla ihop laget och inte börja jaga röda skynken (som Djurgården gjorde mot Luleå i fjol, där deras semifinalchanser tillintetgjordes av Bom-Bom Boumediennes folkilskna tjurrusningar).

Men den professionalismen finns inbyggd i AIK, den är en del av lagets DNA och det vi brukar kalla ”AIK-stilen”.

Den ska dock inte förväxlas med det som brukar kallas ”metodiskt lugn” och som ganska ofta i år utmynnat i bedrövliga startperioder av AIK. Delvis såg vi det mot Luleå i lördags, och vi såg det senast i full effekt i det sista stockholmsderbyt, även om vi i båda fallen kom tillbaka starkt i andraperioderna.

Ett avvaktande metodiskt lugn är det sämsta sättet att inleda kvällens match på – då släpps initiativet till Luleå. AIK ska börja matchen med en enda känsla och det är den kontrollerat aggressiva ilskan. Den ska bottna i ett bestämt förakt för Luleås sämre sidor och utmynna i ohämmad spelglädje och total passion. AIK ska ha ett enda mål för ögonen, och det är inte – som Luleås tränare Jonas Rönnqvist brukar förespråka – ”att vinna varje moment, stort som litet”, utan det målet gestaltas enbart av ett nät, en målram samt en nervös returspridare i målgården. Alla puckar och alla gubbar på mål. Och sedan kan ännu mer kraft hämtas i hur Luleåspelarna viker ner sig, gör allt fler misstag, filmar allt klumpigare och gnäller allt mer frustrerat.

Och det är inte minst här vi på läktarna kommer in i bilden. Det är vår uppgift att ösa bensin på elden. Jag kan redan höra det – det sköna hånskrattet åt Luleåspelare som skuttar undan framför mål när ”Blomman” kommer, som filmar utan tajming, som står tre man runt domaren och tjatar, som slår ut med armarna och inte fattar varför det inte funkar på Hovet som det brukar funka i Delfinen.

Men det kommer inte att funka därför att det är AIK och AIK-publiken som bestämmer i kväll. Det är där allt börjar och slutar: i vem som är mest pissed off och därför också mest besluten om att vinna.