Leif Holmgrens moderklubb är IFK Kiruna. Vid 15 års ålder flyttade hans familj till Umeå och Leif fick spela ishockey i klubblaget Teg i två säsonger. 1971 var det dags att ordna med flyttlasset igen. Ny destination: Solna.

– Jag var en blyg norrlänning och tänkte att i Stockholm kan man inte bo, säger Leif Holmgren när han minns tillbaka.

Faktum är att Leif Holmgren i praktiken redan var klar för Västerås. I laget spelade nämligen Curre Lundmark, en gammal lagkamrat till Leifs pappa från tiden i Kiruna. Men till slut beslöts det att de skulle testa att bo i Stockholm. Och en ishockeyklubb var snabbt framme och högg på talangen.

– Djurgården hörde faktiskt av sig först. Jag skulle ta ”tricken” (slang för spårvagn, red.anm) till Liljansskogen. Jag visste ju inte vad ”tricken” var för något så det blev inget, säger Leif Holmgren och skrattar.

Några dagar senare hörde Lasse Norrman, ordförande i AIK, av sig. Han i sin tur hade fått ett tips om en duktig center från Kiruna.

– Det var Bert-Ola Nordlander som tipsade Lasse. Han hade delat rum med Rune Milton under världsmästerskapet i Schweiz 1971. Rune spelade back några säsonger i Teg och hade koll på mig, berättar Leif Holmgren.

– Jag träffade AIK i Enskede och fick ett fint bemötande. Då bestämde jag mig för AIK. Jag kände att jag kunde testa ett år och flytta hem till Umeå igen om det inte passade.

Hembjuden till ”Honken”

Det blev lite mer än en säsong. Leif Holmgrens hela elitkarriär tillbringades i AIK och han noterades för hela 444 tävlingsmatcher i den svartgula tröjan. Debuten som 18-åring kommer han aldrig att glömma.

– Det var väldig stort. Vi skulle spela borta mot Tingsryd och bussresan dit var en av de mest nervösa någonsin. Jag hade dock turen att aldrig behöva börja på bänken utan jag fick alltid mycket istid, redan från början. 

I laget fanns många spelare att se upp till. En av dem, den legendariske målvakten Leif ”Honken” Holmqvist.

– Bert-Ola Nordlander och ”Honken” var de som tog hand om mig i början. Man såg upp till dem, likaså Rolf ”Råttan” Edberg, Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson. ”Honken” var en nationalidol för mig. Han bjöd till och med hem mig på middag i hans hus på Ekerö efter bara några isträningar med laget. Jag kunde inte tro det var sant.

Förutom lagkamrater stiftade Holmgren en fin vänskap med materialaren Roger ”Roggan” Andersson som anslöt till laget i samma veva.

– Jag verkligen älskade Roger. Han var lite speciell men jag låg alltid bra till hos honom och han låg alltid bra till hos mig. Han har betytt mycket för laget och spelarna berättar Holmgren och minns tillbaka.

– Vi var ett gäng i laget som hade barn mellan 5 och 8 år gamla. Roger gjorde då i ordning ett ställ för hockeyklubborna till våra barn. De stod på samma sätt som våra klubbor och de hade till och med barnens namn på. Jag tror att när vi inte såg på så skämde han bort barnen – medan när vi var med skulle han visa vem som bestämde. Honom får man inte glömma bort – han försvann alldeles för tidigt. 

”De klarade inte trycket – jag tyckte det var hur kul som helst”

Leif Holmgren var med och tog laget till fyra SM-finaler, och bärgade två guld. Det första 1982 – tog slut på en 35 år lång guldtörst.

– Det var mycket skriverier i tidningarna och glädjen i föreningen efter finalen, den var enorm, berättar Holmgren.

Inför den femte och avgörande finalmatchen bestämdes det att den skulle spelas på neutral mark -  Scandinavium i Göteborg. AIK fick en fin start på matchen och en viss #18 gav laget ledningen.

– Oj, det var stort. Känslan att få göra mål i en avgörande final är svår att beskriva. Målet kom tidigt och det gav oss medvind. Det var extra skönt eftersom just vår femma hade haft det svårt matchen innan – då vi hade chansen att avgöra hemma på Hovet. I matchen efter studsade vi tillbaka.

Finalförlusten säsongen innan menar Holmgren bidrog till att laget lyckades knyta ihop säcken året efter.

– Revanschlustan var otroligt stor. Den här gången visste vi också hur det gick till. Det är en viktig erfarenhet att få spela stora matcher, de är speciella.

I slutskedet av matchen var det nervöst. AIK:s 3–0-ledning hade krympt till uddamålet och Björklöven låg på för en kvittering. Spelare blev tagna av stundens allvar och vågade knappt titta på från båset – men inte Leif Holmgren.

– Några spelare ville inte spela på slutet – de klarade inte trycket. Men jag ville vara på isen hela tiden. Jag tyckte det var hur roligt som helst, berättar Holmgren.

Förutom rutinen från tidigare finaler poängterar han den goda stämningen i laget som en anledning till de fina resultaten i början av 80-talet.

– Laget 81/82 var speciellt. Tränaren Danne Hobér hade problem med oss. Han tyckte vi var för avslappnade och skojade med varandra inför matcherna. Gunnar Leidborg och Mats Hessel var två som skapade en bra stämning i gruppen.

– Inför sista matchen mot Björklöven tror jag inte många hade kunnat gissa på att vi skulle spela en femte och avgörande match några timmar senare, säger han och fortsätter.

– Det kändes som vilken träningsmatch som helst men när vi gick vi ut på isen var vi samlade och koncentrerade på uppgiften. Jag tror det betydde mycket i våra framgångar, att vi försökte hålla ner trycket på att vi var tvungna att vinna.

Utöver fina meriter i klubblaget skördade Leif Holmgren stora framgångar på den internationella scenen. Tre EM-brons bärgades 1978, 1979 och 1983. Dessutom var han delaktig i OS-bronset 1980 och har blivit tilldelad Stora Grabbars Märke nummer 106. Men det främsta minnet från den blågula tiden är från världsmästerskapet 1979.

– OS-bronset är enormt stort men världsmästerskapet året innan var en stor framgång för mig personligen. Jag blev invald i Tre Kronors All-Star Team och den kedja jag spelade i var enormt bra, berättar Holmgren.

Formationen som skulle bära Tre Konor det mästerskapet konstruerades under aningen underliga former. Strax innan första samlingen lämnade flera NHL-spelare återbud och in kallades Tomas Jonsson, Mats Näslund och Bengt-Åke Gustafsson. Förbundskaptenen Tommy Sandlin kom till Leif Holmgren och Ulf Weinstock med en förfrågan.

– Han bad oss spela med dem under en träning. Sandlin hade alltid internmatcher och under vår första träning vann vår kedja med hela 5–0 och därefter bad han oss att fortsätta i samma formation. Det gick väldigt bra, man kunde verkligen se potentialen hos de kommande stjärnorna.

Nästa del i artikelserien om Leif Holmgren publiceras på hemsidan imorgon, klockan 10.00.

I samband med matchen mellan AIK och Leksands IF nu på fredag kommer klubben att hylla Leif Holmgren genom att hissa #18. 
Det förväntas storpublik till matchen - köp biljetter här ››