Kjell Häglund: "Vid vinst kan vi vara förbi redan på onsdag"

25 januari 2019 09:00
Herr

Ikväll är det seriefinal mellan AIK emot IK Oskarshamn på Hovet. Nedan kan ni ta del av en krönika, signerad Kjell Häglund.


AIK gjorde en av säsongens bästa matcher borta mot SSK senast. Faktiskt. Precis som i flertalet av förlustmatcherna hittills var man det bättre laget sett över alla spelmoment. Men AIK har också en viss förmåga att hitta sätt att förlora på, även om det inte hänt så jätteofta. Värst var väl senaste Karlskoga-matchen, när Hjelm prickade in en, som vi trodde, segerpuck i sista spelminuten, men AIK sedan – med 30 sekunder kvar i spel 5-mot-6 – avstod från att låta Sandberg eller Castonguay ta tekningen. I stället förlorade vi den, agerade för avvaktande i några sekunder, släppte till en kvittering och sedan även ytterligare ett mål i sudden sedan man ägt pucken i hela minuten dessförinnan… Mot SSK i förrgår hittade man ännu märkligare vägar till förlust.

Efter en halvminuts spel gjorde Södertälje 1–0 – och då hade fortfarande bara en enda SSK:are rört pucken. Sedan efter ett lätt 2–0 också visade det sig att Källgren i målet var så sjuk(!) att han måste lämna isen…

Imponerad av AIK

Men efter det var AIK enormt imponerande. Långa, tunga anfall, en lysande Wallin i mål och seriens – och säsongens – bästa boxplay, gång på gång. Det var AIK som gjorde målet när SSK hade ett 5-minuters PP vid ställningen 3–1. Och AIK hade avgjort matchen i tredje perioden om inte domaren plötsligt lättvindigt började skicka AIK:are till utvisningsbåset (tvåan på From, när AIK hade SSK som djupast i brygga spelmässigt, var som jag ser det matchens stora rån). Sedan tog AIK ändå ledningen för första gången i matchen i straffläggningen, efter att, sanslöst nog, och till och med enkelt, klarat av spel i 3-mot-5 i hela två minuter i sudden… äntligen hade väl då vågskålen vägt över till det bättre laget på isen?

Men icke. I stället skiftade nu dramat sceneri och blev en duell mellan två spelare, Castonguay och Meyer, som tog varannan straff tills Castonguay blev den förste att blinka.

Obegriplig lyx

Efter matchen tittar man på tabellen. Okej, fortfarande lååångt före Västerås och Karlskoga, 9 respektive 12 poäng … Hur fick man det här försprånget, egentligen? Minns alla skador, alla jobbiga poängtapp där i december. Det är ju en obegriplig lyx att komma ut på andra sidan av en sån tunnel och ändå ligga så oförskämt bra till i tabellen.

Hittills har AIK kunnat söka och finna sina formationer och sitt spel, pröva sig fram moment för moment, i ett behagligt lugn. Skadorna har gjort att fler spelare fått chansen att spela mer, ta större ansvar, pröva alternativa roller och konstellationer. Det har gett tränarstaben ett ovärderligt underlag nu inför seriespurten och slutspelet. Till och med Jönssons långtidsskada, som gjort så många supportrar så oroliga, har fört något positivt med sig: plötsligt har vi ju inte bara fått i gång Erik Källgren på allvar utan även kunnat hitta och matcha in en extremt lovande Robin Wallin i målet.

Även alla de här märkliga sätten att förlora på ger erfarenheter inför avgörandets strider, både individuellt och lagpsykologiskt.

Vid vinst kan vi vara förbi redan på onsdag

Och även om man kan snegla irriterat och lätt avundsjukt på ett skadefritt och superstabilt Oskarshamn, ständigt precis utom räckhåll på förstaplatsen, så tror jag att – om det nu blir dessa två lag i allsvensk final – vår säsong varit en bättre förberedelse för oss än vad deras varit för dem. Alla dessa prövovägar, alla variationer, allt extra beslutsunderlag för Mitell, är lika mycket värt i finalserien som en hemmaplansfördel. Sedan är det klart att AIK ska gå för hemmaplansfördelen också. Och då är det nog ett måste att vinna hemma mot just Oskarshamn i kväll. Vid förlust får vi åtta poäng upp. Vid vinst kan vi vara förbi redan på onsdag.

Åsikterna i krönikan är skribentens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.