Den hockeyallsvenska finalen blev ju en kraftmätning mellan å ena sidan Tingsryds starka defensiva centrallinje och förmåga att spela på motståndarmisstag, och å andra sidan AIK:s motsatta, offensiva spelidé som bygger på egen kreativitet, att själva skapa, skapa och åter skapa.

Och så avgörs då alltihop av att AIK tack vare just den där egna offensiva kreativiteten klär av Tingsryds centrallinje så att den bokstavligt talat ligger och simmar på isen, och genom kirurgiskt diagonalspel kan raka in pucken i öppet mål. Det var därmed inte bara AIK som vann över Tingsryd, det var AIK:s spelidé som besegrade Tingsryds, AIK:s offensiva skaparglädje som besegrade Tingsryd-centrallinjens skottäckande öde.

Tv-reprisbilderna ur bakifrån-perspektiv var talande, när vi såg hur Kovacs pangade in pucken och TAIF-målvaktens plockhandske dök upp i bild några tiondelar av en sekund för sent. Så tajt men ändå så klockrent. Fem matcher av uttömmande fysisk, modig, vild och galen playoffhockey ändades på ett perfekt och faktiskt logiskt sätt – hela AIK:s gameplan uttryckt i en enda spelvändning, ett enda mål.

Och exakt där har vi nu vårt AIK inför starten av det avgörande bäst-av-sju-mötet med Karlskrona. What we have seen is what we will get. AIK blottade hela sitt spel, hela sitt register, i den hockeyallsvenska finalen. Jag har i alla fall svårt att se att Roger Melin skulle ha något extra ess kvar i kavajärmen den här gången, liknande det han avfärdade Luleå med i SM-kvarten 2012 då han och Gunnar Persson avväpnade Luleås defensiva överbelastning med snabbt kamouflerade diagonala spelvändningar. Karlskrona-brister kan såklart upptäckas efterhand och utnyttjas men sådant kan lika gärna ske i motsatt riktning.

Karlskrona HK har hursomhelst inte bjudit på mycket att läsa av under SHL-säsongen. Det enda AIK haft att spionera på är en lång räcka knappa förluster i träningsmatchtempo, där Karlskrona övat sig i att plocka fram någon sorts virtuell ”desperation” (har inte gått så bra) och i att undvika defensiva misstag över hela banan (har gått lite bättre). Jag har själv kollat KHK i ett par månader innan SHL tog slut och såg ett lag som sällan upprättade ett eget tempo utan reagerade i stället för att agera, men ofta ändå vann skotten tack vare enklaste möjliga anfallsidé – innanför blå ska pucken på mål, utanför blå blir det sargdump först.

Så här i början av matchserien ska det bli hockeymässigt spännande att se två lag, som inte mött varandra tidigare, reagera på varandra. Inledningen är känslig – en tokoffensiv för att sätta sig i respekt ökar risken för ett baklängesmål. Hur väl klarar lagen den avvägningen? Det gäller ju ända att vinna en snabb första dragkamp om psykologiskt övertag.

AIK kan i alla fall gå in med en jublande segerkänsla, medan KHK inte vunnit en match överhuvudtaget på en månad. Sju raka torskar på de sista sju matcherna i SHL, därefter ett långt speluppehåll. Man kanske kan säga att AIK har en lika klar fördel där, i allmänt momentum, som KHK har i hemmaplansfavören.