Det är dags för spelarna att äntra isen. Det är match 2:3 i playoff-serien mot Bik Karlskoga. Hovet är så gott som fullsatt och ståplats gör sitt för att få med sig resten av publiken nu när det är dags att ta emot hockeykrigarna. Samtidigt jobbar Johan Elton och hans manskap vid rinken med de sista detaljerna med borgen. AIK Hockeys signum. Borgen står redo och spelarna får klartecken att det är dags att åka ut och möts av ett öronbedövande jubel.

– Det är hockeyn och laget jag kommer hit för. Hockeyn är en passion – riktig passion, säger Johan Elton.

Johan har gjort 27 säsonger i AIK Hockey. Inget av dessa år har han hjälpt laget på isen – men har varit oumbärlig vid sidan av. Det hela började med att en kompis jobbade som publikvärd – något som Johan ville testa på.

– Jag hade årskort på den tiden och en kompis frågade ifall jag ville vara publikvärd – och det ville jag. Jag ringde upp någon på kansliet och fick jobbet och på den vägen är det.

”Började åka med borgen ut på isen”

Säsongen 96/97 storsatsade klubben och tog in världsmästartrion från Tjeckien - Pavel Patera, Martin Prochàzka och Otakar Vejvoda. The Blue Line. Samma år började klubben även använda sig av borgen – som AIK:s spelare sedan dess åkt igenom vid varje hemmamatch. Johan fick ansvaret för den numera klassiska öppningsceremonin, men det har inte alltid varit lika smidigt som det ser ut idag.

– Vi hade en finne i laget som åkte förbi borgen på något sätt och fastnade i den och började åka med borgen ut på isen. Det såg väldigt komiskt ut men han tyckte inte det var speciellt roligt. Han svor på finska och var inte glad, berättar Johan och skrattar när han minns tillbaka till fler händelser.

– Erik Hämäläinen kallade den för den stora ananasen och Frazze frågade om han fick ställa den på tomten när vi var klara med den. Sedan har det funnits domare som velat åka igenom den men då har vi varit stenhårda och sagt nej.

När Johan inte hjälper till på Hovet arbetar han som fritidsledare och man märker att han har som vana att hålla många bollar i luften. Samtidigt som intervjun äger rum kommer det in kollegor in på rummet för att be om hjälp. Johan ursäktar sig och reder snabbt ut problemen. På Hovet får han även agera ledare och dirigerar ofta sina medarbetare, samtidigt som han har kontakt med övrig personal längs rinken för att snabbt kunna agera.

– Jobbet har utvecklat mig. I och med att jag har blivit tilldelad dessa uppgifter vågar jag ta mer ansvar. Det gäller även att ha bra kontakt med samtliga så alla vet vad de ska göra och att man snabbt kan hjälpa varandra.

Johan beskriver sig själv som en lugn och givmild person och som gillar lagsport. Just lagspelare och lagsport är något som frekvent förekommer när man pratar med honom.

– Förutom hockey är fotboll en sport som jag följer noga. Jag har varit fotbollsdomare och är idag senioransvarig för Essinge IK samt lagledare för herrlaget.

– Jag har dessutom hjälpt AIK Fotboll i sammanlagt 21 år och varit gruppchef för publikvärdar sedan 2006 och hela norra från och med i år, berättar Johan.

”Häftigt, att man kan peka på något så konkret och säga att det var jag som låg bakom det.”

Idrotten tar som sagt upp en stor del av Johans tid. Det och att umgås med vänner och ta en tur upp till landstället i Lövstabruk.
Hockeyn är den stora passionen – men fotboll tar även den sin beskärda del av Johans fritid. Många resor går till London för att beskåda favoritlaget Arsenal.

– Jag såg när de spelade på Råsunda mot AIK 1981 och jag fick direkt ett par favoritspelare. En av dem var Alan Sunderland som var rödhårig – precis som jag. Han var en fighter på planen och det gillar jag.

– Det har blivit ett par resor dit med kompisar för att se på matcher, det är något extra. 

Kärleken till AIK startade dock tidigare. Johans första hockeymatch var 1972 när AIK tog emot Brynäs.

– Man kan säga att det finns i blodet. Både mamma och pappa hejade på AIK och när vi gick på min första hockeymatch pekade pappa mot de svartklädda spelarna och förklarade för mig att det var AIK – de andra skulle vi inte bry oss om.

Sedan dess har det fortsatt. Många som jobbar med borgen har varit med från början och blivit ett härligt gäng berättar Johan, som säger att den stora fördelen med att jobba med klubben är de vänskapsband man knyter. Samt de avtryck man kan få lämna efter sig.

– Måljingeln är min från början! Jag var den som tog hit jingeln efter att ha hört den på en ishockeymatch i Tyskland. Det är Hermans Housband – I will survive – och jag fick beställa en cd-skiva från USA för den fanns inte i Sverige. Nu låter det väldigt länge sedan när man berättar historien säger han och fortsätter.

– Jag har för mig att den kom 1998 – sedan har de gjort om den men jag tänkte faktiskt på det när vi spelade mot Karlskoga i playoffserien och videodomaren skulle granska ett mål. Då började klacken med att nynna på melodin, berättar Johan.

– Det är häftigt, att man kan peka på något så konkret och säga att det var jag som låg bakom det.