Inför Tärnströmmatchen: En svartgul legend (DEL 1)

6 februari 2013 17:30

aikhockey.se fick ett samtal med backlegendaren Dick Tärnström inför hans hyllningsmatch den 12 februari då AIK möter HV71 på hovet. Ett samtal som handlar om en lång, framgångsrik karriär och synen på framtiden.


DEL 1 av 3: Den 18 januari kom det tråkiga beskedet att en av AIK Ishockeys allra största spelare var tvungen att sluta med hockey. Urgnagaren från Sundbyberg Dick Tärnströms karriär var över. Få spelare i AIK:s historia har på ett så framgångsrikt sätt representerat de svartgula färgerna nationellt som internationellt. I Första delen av intervjun får ni höra Dicks egna ord om hans första idol, varför han valde nummer 6, kritiken mot dagens unga hockeyspelare och debuten som 16-åring mot Djurgården.

Innan matchen mot HV71 den 12 februari kommer Tärnström avtackas för sina insatser i AIK. Men backlegendaren hade hellre stått ombytt på isen än på Hovets röda matta.
– Det är fortfarande tufft att inte få spela. Varje gång man är på match vill man ju in och lira. När man kommer ner till träning och känner på klubbor och snackar med lagkamrater så saknar man det oerhört. Jag är inte helt överens med beslutet ännu, men har accepterat det, säger Tärnström.

Erbjuden en cykel av rivalen

Karriären startade för en sexårig Dick i Duvbos 71:or med fyra år äldre lagkamrater.
– Det fanns inga andra lag, jag var för ung. Men efter ett år gick jag över till Sundbyberg.

Men sejouren i Sundbyberg skulle även den bli kort. För bara ett år senare hörde AIK och Djurgården av sig och ville att den lille skridskoviritousen skulle komma och träna med dem.
– De ringde nästan samma dag och frågade om jag ville komma och spela. Jag blev erbjuden en cykel av Djurgården för att jag skulle gå till dem. AIK erbjöd inget.

Men trots värvningskuppen från rivalen var valet självklart för åttaåringen.
– Farsan och jag var ju Gnagare. Samtidigt bodde vi i Sundbyberg så det var väl egentligen inget snack. Enkelt val.

Höll du på med fler sporter under de yngre åren?
– Jag spelade hockey och fotboll i AIK. Sen spelade jag isbandy också.


"Jag har gjort många pass i kyla och regn på uterinken på Ritorp, haha"


Varför blev det hockey tillslut?

– Just då var det roligare. När det blev uttagningar till diverse distriktslag blev man tvungen att välja. Hockey har alltid varit det jag tyckt varit roligast. Sen var fotbollen grymt kul också, men det blev aldrig ett riktigt alternativ.

Första åren i AIK tillbringade Tärnström på Solna is och på Ritorp. Då utan de faciliteter som nu finns på träningsanläggningen.
– Jag har gjort många pass i kyla och regn på uterinken på Ritorp, haha.

Vad hade du för idoler under den tiden?
– Det var väl egentligen alla i A-laget. Starkaste minnen är ju från SM-finalerna 82 och 84. Då var man ändå för liten för att ha bra koll på spelarna. Lite senare kollade jag mycket på Roger Öhman, som för övrigt hade nummer 6 tror jag.

Var det därför du valde 6:an?
– Nej. När jag kom upp i A-laget fick jag först nummer 28, men fick sen byta till 6:an. Jag ville ha ett ensiffrigt nummer och antar att det var ett av de som var över. Under junioråldern hade jag nummer 4 länge.

Har du alltid varit back?
– Ja, i alla fall så länge jag kan minnas.

Varför då, du har ju många offensiva kvaliteter?
– Jag vet inte. Jag var snabb på skridskorna när jag var yngre så jag var alltid först upp och först hem.


"Några av dom är väldigt bekväma. Det är inte många som stannar kvar efter isträningen och gnuggar extra."


När förstod du att det kunde bli något av dig? – Vet inte. Jag har nog alltid känt att jag varit lite före mina jämnårig kamrater. Sen har jag nog aldrig tänkt så mycket på det, utan i den åldern kör man bara. Jag har alltid varit med i alla juniorlandslag, från TV-pucken och uppåt. Så det har gått lite av sig själv.

Det kan ofta vara ett problem för extrema talanger som det går bra för i tidig ålder att man inte riktigt är beredd på det slit som krävs när man når senioråldern.
– Jag har alltid fått jobba hårt. Sen ska man väl vara ärlig och säga att jag har varit ganska bekväm emellanåt också.

– Jag och Hävan (Niklas Hävelid) kom upp till A-laget samtidigt och gnuggade på väldigt mycket ett tag. Vi körde otroligt hårt mellan 18 och 23, då vi körde minst två pass om dagen. Vi var ganska noggranna med att få en bra grund.

– Det tycker jag man kan sakna lite hos de yngre förmågorna. Några av dom är väldigt bekväma. Det är inte många som stannar kvar efter isträningen och gnuggar extra.

Var det självkart för dig att stanna kvar efter träningen? – Det gjorde man ju alltid. Det har alltid varit så. Dels tycker man det är roligt att vara på is. Även de sista åren har jag varit det. Jag tror att man alltid lär sig nåt av det. Det är tyvärr många som är väldigt snabbt av isen.

– Jag och Frazze (Rikard Franzén) stod alltid kvar efter varje träning och sköt direktskott. Sen gjorde han mest mål av alla i powerplay och hade ett bra skott. Jag tror inte det är en slump.

Har det inte alltid varit så att den ”äldre” generationen är lite missnöjd på den yngre?
– Jo kanske, haha. Men ska jag vara riktigt ärlig så fick jag en chock när jag kom hem från USA, det var nästan ingen som stannade kvar efter träningen när vi spelade i allsvenskan. I ett elitserielag så är det 5-10 spelare som kör lite extra. När du kommer upp i landslaget är det 15 man som står kvar och nöter efter.

– Är du i NHL är det max två som går av vid träningens slut och då oftast på grund av en skavank och inte för att man vill. Där kör alla nånting extra. Det kan vara tio puckar eller vad som helst, alla har sin grej.

Är det nötandet som gör skillnaden på spelaren?
– Ja, det tror jag.

Varför är det inte fler som stannar kvar då?
– Jag tror man är för bekväm. Man har det bra där man är. Man är nöjd. Jag tycker det är lite märkligt.

Om du vore ledare för ett lag, vad skulle du göra åt det?
– Det måste finnas där av sig självt. Du kan bara påverka till en viss nivå, men sen måste det vara upp till individen hur långt han vill nå.

Är det en kritik mot den kommersiella delen av hockeyn, att man "bara gör sitt jobb"?
– Nja, men jag tror för många är nöjda. Det är klart att vi har det jättebra, vi tjänar bra och har ett bra liv. Det är kanske lätt att bli bekväm. Men man kan inte heller gnälla på dom som har det ännu bättre. Det är så små detaljer som gör att du kommer vidare.

Debut som 16-åring, i ett derby...

Redan som 16-åring fick Dick göra debut i A-laget och elitserien.
– Jag fick prova på att träna med A-laget som 15-åring. L-G Jansson tog upp mig. Sen tog Leif Holmgren över och gav mig chansen nästan direkt. Det var också under honom jag fick debutera.

Vad minns du från debuten i derbyt mot Djurgården? – Jag minns inte så mycket från första matchen. Det är klart man var nervös, det var jag under träningsmatcherna också. Allt var som i en dimma under de första matcherna och man försökte bara gör det så bra som möjligt.

Hur var det att komma in i laget?
– Det var nervöst. Det var ju lite annat att komma upp på den tiden. Hierarkin var tydlig. Helst skulle man ju sitta utanför omklädningsrummet.

– Sen var det ju Gradin och alla spelare man sett upp till och hade otrolig respekt för som satt där. Jag sa inte så mycket utan var mest tyst och rättade mig i ledet.

Vilka hängde du med då? – Det var de unga. Notan (Mattias Norström), Hävan (Niklas Hävelid) och jag kom upp nästan samtidigt. Sen var det väl jag och Hävan som var tightast i början. Sen hängde jag en hel del med Frazze också. Vi spelade ju ihop i 6-7 år sen.

När började du dig känna etablerade i A-laget?
– Det första året jag spelade åkte vi ur spelade jag spelade rätt sporadiskt. Vi hade ett rätt bra lag, det året. Säsongen efter när vi spelade i ettan fick jag mycket förtroende. Så utvecklingsmässigt var det ganska bra för mig att vi åkte ner en division.

Du fick tidigt chansen att spela i landslaget. Du var med redan på U18-nivå och spelade två JVM på rad efter det. Hur var det att spela landslag? – Det har alltid varit roligt. Första gången jag var med åkte vi buss ner till Tjeckien och plockade upp spelare längs med vägen.

– Vi hade ett ganska bra lag med 75:orna hela vägen. det har varit kul att följa alla som var med. Vi vann EM med U18 och var tvåa första JVM och trea i det andra.

Vad minns du från JVM-turneringarna?
– Sista matchen i mitt första JVM hade det räckt med kryss för att ta guld, men vi förlorade med uddamålet mot Kanada. Våra backar var bland annat Kenny Jönsson, Mattias Öhlund, Anders Eriksson, Mattias Timander och jag. Det var sjukt bra, alla spelade ju i NHL sen. Vi hade bra forwards också med bland annat Davidsson, Modin, Lindgren. Tyvärr höll inte våra målvakter riktigt för att nå guldet.

I morgondagens del 2 av Tärnström-intervjun får du höra hans ord om NHL-äventyret, säsongen med silverhjälmarna och när hjärtat från klubben rycktes ur och finnarna tog över.

Den 12 februari hyllas och avtackas Dick för sina säsonger i AIK. Missa inte tillfället att tacka en sann AIK-legendar för lång och trogen tjänst.