Inför kvällens match står AIK på noll poäng och har gjort noll mål. Efter kvällens match är det fullt möjligt att vi ligger jumbo.

Jag tänkte att det kanske är bäst att börja där? Försäsongen har varit sjukt fin, med idel segrar och många gjorda mål, men jag har sett alldeles för många lag genom åren vinna träningsmatcher på löpande band för att sedan inleda seriespelet uselt. Inte för att något TALAR för det, och självklart föredrar vi alla en sån här galet lovande försäsong framför måltorka i skakiga träningsmatchsförluster, men det är faktiskt viktigare att fokusera på orosmolnen än på solstrålarna.

Det positiva är att coach Mitell kan formera laget utifrån en mängd positiva besked. Kedjorna känns snudd på givna, med nästan lika självklara backuplösningar; målvakterna har övertygat, och på backsidan känns det som en rejäl bonus att vi plötsligt har fått fram Philip Broberg som – så som det ser ut – en av hela ligans absoluta toppbackar. Dessutom har även andra juniorer som testats övertygat (framför allt Markus Hermanstad – inget dåligt mål han gjorde i genrepet mot Vita Hästen!).

Men ändå; trots en lysande offensiv, trots en lovande defensiv, trots en bättre balans mellan defensiv och offensiv: när vi har tappat i träningsmatcherna så har vi tappat på exakt samma sätt som vi alldeles för ofta gjorde under fjolårssäsongen.

Kvitto att försvarsspelet fungerat

Det har inte skett särskilt ofta, det ska sägas. AIK har vunnit alla träningsmatcher utom sudden-förlusten mot SSK och släppt in endast ett mål per match i snitt; och skottstatistiken har talat ett härligt tydligt språk – inte i det att vi alltid vunnit den, eller skjutit många skott (det gjorde vi förra säsongen också), utan att vi fått uppseendeväckande få skott emot oss. Och detta är ett kvitto på att försvarsspelet fungerat.

Här brast vi som mest i fjol, då inte bara backarna sviktade utan lika mycket anfallsspelarna felade i defensivt ansvar (vissa fans försökte skylla allt på backarna, eftersom ”de har ett större defensivt ansvar”… men det funkar ju inte så: alla anfallare har defensiva uppgifter att sköta, och en forward som missar i defensiven skapar en negativ kedjereaktion som gör det svårare för backarna).

Så det positiva i detta hänseende är att laget tycks bättre balanserat i år – bättre dimensionerat för exakt den spelidé Tomas Mitell implementerat och gnuggat in. Det negativa är att NÄR vi trots allt tappat koncentrationen, linjerna i spelet, fokuset på de primära uppgifterna – då har det sett ut EXAKT som förra året. Jag tänker här alltså på svackorna mot SSK och Leksand, men även på baklängesmålet mot Vita Hästen i sista träningsmatchen, där hela laget under ett typiskt överlångt andraperiodsbyte vek ner sig ner defensivt och missade så brutalt i markeringar och i positioner att alla kunde se målet komma lång väg.

Kombinera sedan detta med hur otroligt många målchanser vi missat – dels frilägen, dels öppna skottlägen mitt i slottet där det fortfarande bara är en Castonguay eller en Anton Holm som verkligen kan placera pucken i mål på ren, intuitiv skicklighet. Andra spelare avvaktar oftast en halvsekund för länge och anlägger ett omaskerat, övertydligt dragskott först när luckan har försvunnit.

Allt handlar om fokus och hunger

När spelet överlag funkar så bra som det gjort i träningsmatcherna innebär det att vi mycket oftare än motståndaren skaffar oss den där halvsekunden i offensiven där målet plötsligt ligger öppet. Men ju oftare vi missar dessa chanser, desto mer riskerar vi att glida tillbaka in i impotensen från förra året som framför allt gjorde oss för uddlösa i slutspelsmatcherna.

Allt detta handlar om fokus och hunger. Ju bättre spelet flyter på, desto större segerchans – men desto större risk, också, att efterhand börja ta för lätt på momenten, att glömma bort hur flytet bygger på hårt arbete. Det går ALLTID inflation i målchanser för ett lag med momentum. Ebb och flod är en naturlag i ishockey. Därför är orosmolnen viktigare än solstrålarna i det här skedet. De måste identifieras och analyseras.

Är jag alltför negativ och nervös? Ja, absolut. Om årets försäsongsspel hade sett ut som fjolårets, ja, DÅ hade det funnits verklig anledning till oro. Just nu ägnar jag mig kanske mer åt att anti-jinxa seriepremiären.

Vi har ju just sett den starkaste, mest lovande AIK-försäsongen i mannaminne, och vi vet alla innerst inne hur långt vi tror och hoppas att det ska bära. Vi försöker bara undvika att säga det högt.

Åsikterna i krönikan är skribentens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.