JOAKIM LJUNG

Ålder: 41 Bor/familj: Värmdö, sambo Madeleine. Yrke: Egenföretagare, inredningssnickare. Gör vad på Hovet: Pressvärd. Hjälpt till på AIK Hockey hur länge: 1990. Favoritspelare i AIK: David Engblom.

MARTIN BOFELDT

Ålder: 41 Bor/familj: Bromma. Fru Jenny, två barn. Alexander 4 år & Astrid 2 år. Yrke: Egenföretagare som ekonomi-finanskonsult. Gör vad på Hovet: Pressvärd. Hjälpt till på AIK Hockey hur länge: 1989. Favoritspelare i AIK: Per-Erik Eklund & Björn Ahlström.

Martin Bofeldt och Joakim Ljung är två välbekanta ansikten i AIK-kretsar. Och det märks tydligt. De dyker upp några minuter innan bestämd tid för intervjun och hinner knappt in på kansliet innan de träffar på bekanta.

– Är det okej ifall vi bara går ett varv och hälsar på alla innan vi sätter igång med intervjun, undrar de båda innan de försvinner bort.

Det vore nästan konstigt annars kan man tycka. Joakim och Martin har hjälpt vilsna journalister på både Råsunda, Globen och nu Friends och Hovet. Jobbet inom AIK har gjort att de blivit vänner för livet.

– Det var via AIK som vi lärde känna och hänga mer med varandra, berättar Martin.

– Vi hade gått en del på hockey tillsammans med det var först när vi jobbade tillsammans som en mer djupare vänskap växte fram. Nu är vi väldigt nära vänner och umgås med familjerna även utanför idrotten.

Martin var den som var först ut med att hjälpa klubben i sitt hjärta. På hösten 89 började han hjälpa till vid souvenirförsäljningen. Joakim var dock inte sen på att haka på.

– Farsan hade biljetter på firman så jag gick ofta på matcherna och hängde med Martin och surrade så då tänkte jag att lika gärna kunde hjälpa till också, berättar Joakim.

”Gav domarna betalt – i cash”

Just vid souvenirförsäljning var där Joakim hittade sin stora kärlek – bortsett från AIK. Under hockey-VM 95 hjälpte nämligen de båda till med souvenirförsäljning för Tre Kronor. AIK, Djurgården och Hammarby var alla delaktiga och ”förbjuden kärlek” uppstod.

– Jag träffade min sambo under hockey-VM. Madeleine, som hon heter, sålde souvenirer för Djurgården. Det blev lite av en kontrast då jag kommer från en AIK-familj men de hade förståelse för att jag valde henne – trots att hon var djurgårdare.

Madeleine är väldigt idrottsintresserad så självfallet gick de båda tillsammans när det vankades derby. Men det var inte alltid den bästa idén…

– När vi träffades försökte vi gå tillsammans på derby men den funkade inte alls. Efter matcherna kunde vi knappt åka hem tillsammans, säger Joakim och skrattar när han tänker tillbaka på det.

Jobbet på Hovet har skiftat under åren. Souvenirförsäljning blev till att ordna med laguppställningar, och sedan till en mer renodlad roll som pressvärd. Arbetsuppgifter de haft sedan millenniumskiftet.

– Till en början var det mest att springa runt med laguppställningen och hjälpa lite med pressrelaterade frågor. Dessutom fick vi göra mycket omkring, bland annat med tävlingar som skulle anordnas, berättar Martin.

– Förr i tiden var vi även domarvärdar och gav domarna betalt – …i cash, flickar Joakim in och fortsätter.

– Det var ett kämpigt system, vi kunde få stå och räkna enkronor och även ringa souvenirståndet för att växla för att få jämt antal kronor, säger han och betonar vikten av folk som ställer upp för klubben.

– Det blev väldigt påtagligt när vi låg i division 1 och det knappt fanns några anställda. Då var det vi - de ideella - som gjorda att det fungerade på matcherna.

En ”vanlig” dag på Hovet skiljer sig en aning mellan dem två. Joakim arbetar mer med AIK medan Martin är den som jobbar med motståndarna. Men först gäller det att komma till Hovet.

– För mig som är hantverkare kan det bli stressigt. Jag måste först hem och byta om och sedan hämta fikabröd för presskåren. Dessutom måste jag kolla ackrediteringar – vilket gör att jag försöker vara där en och en halv timme innan. När man väl är på Hovet kan man dock andas ut, berättar Joakim innan Martin flikar in.

– Jag försöker alltid vara där en timme innan. Det som ska skötas då är främst laguppställningarna. Annars kan det vara att man ska hjälpa till med att rulla ut mattor på isen eller ta emot folk, berättar han.

Efter matchen hjälper Joakim dem journalister som vill få tag på spelare medan Martin fokuserar på att få upp dem som är kallade till After Game för mingel med supportrarna.

– Man får chansen att vara väldigt nära spelarna. Många skulle nog tycka att det vore ett väldigt roligt jobb. Det är en ynnest, säger Joakim som nu när han blivit äldre förstår vikten av att skapa minnen för dem yngre supportrarna.

– Det är kul att se hur uppskattat det är att hjälpa folk. Klubben låter bland annat matchens knatte få träffa spelarna i omklädningsrummet efter matchen och man märker hur stort det är för dem att få träffa sina idoler. Det är sådant som skapar AIK:are. När jag var yngre förstod jag inte värdet men nu gör jag det.

Under själva matchen är det lugnare för duon. De hinner socialisera med kompisar och även slänga ett öga eller två på matchen.

– Just den sociala biten är det roligaste med jobbet. Att få träffa folk. Sedan är det lite extra att få vara med om matcher som betyder något extra. Då är det svårslaget, säger Martin.

Varken Martin eller Joakim vill till först medge att de har något ticks under matcherna för att försöka hjälpa laget. Men efter en viss betänketid visar det sig krypa fram.

– Ifall spelarna haft en dålig period väljer vi att byta plats med varandra, säger Joakim och båda skrattar till efteråt.

”Det tackar jag Gud för” Under de 27 säsonger som duon har hjälpt till – har det varit ofrånkomligt att inte skapa minnen för livet.

– Boden kommer alltid att sticka ut, säger Joakim.

– Vi jobbade på den matchen och efter att vi vunnit var det en euforisk känsla över hela läktaren. Sedan kommer jag att minnas första derby efter återkomsten när vi besegrade Djurgården med 5–2. Backade man bandet några år trodde jag aldrig att vi skulle gå upp. Det kändes osannolikt och gjorde allt slit i division 1 och HockeyAllsvenskan värt.

Martin håller med sin kollega och väljer även att framhålla presskonferenserna – som vanligtvis är relativt gråa – som en bubblare.

– Det har varit ett par halvstökiga presskonferenser mellan tränarna under åren som gått. Speciellt när Roger Melin varit inblandad. Det kunde hetta till lite mellan honom och Janne Karlsson.

– Sedan är det främst vänskapen som man är glad att ha fått uppleva. Skulle Joakim till exempel sluta är nog risken hög att jag skulle följa med honom.

Alla minnen man delat med varandra hade dock kunnat vara annorlunda. I alla fall för Martins del.

– Brorsan är djurgårdare och farsan hejar på SSK så det kanske var lite upproriskt av mig. Men den stora anledningen till att jag hejar på Gnaget var nog för att AIK var så pass bra i hockey på 80-talet. Det tackar jag Gud för.

– För min del kom jag som sagt från en AIK-familj där verkligen alla håller på Gnaget. Det fanns inget annat, säger Joakim.

Och man kan lätt förstå varför. Precis innan intervjun tar slut avslöjar Martin något som beskriver hur stort hjärta – både han och Joakim har.

– När Joakim var yngre klippte han ur allt som rörde AIK och satte det i pärmar. Du har nästan ett museum hemma säger han och tittar på Joakim som skrattar lite lätt åt det.

– Jo, det stämmer, men du är inte så mycket sämre svarar han.

Matchprogrammen från alla säsonger är sparade. När Martin, med familj, senast flyttade bar han ut fyra flyttkartonger med AIK-relaterade prylar. Frun undrade ifall han behövde allt.

– Det går inte att kasta bort sådan. Det kan man bara inte utan det får ligga uppe på vinden för barn och barnbarnen, avslutar han.