Svenska Spel
HockeyAllsvenskan logo

Krönika: ” Ett stjärnskott precis på gränsen till blomning”

Publicerad: 2017-11-11 09:00

Kjell Häglund levererar en ny krönika inför dagens match mot Södertälje SK. 

Googla ”AIK + dubbelt så lång klubba” och ni vet redan på förhand vad ni får för sökresultat.
Javisst: Fredrik Carlsson.
Den gänglige, skicklige backen som är mest känd för tre saker:
Han är den ende någonsin som fått Stefan Johansson att se ut som en landslagsback.
Han är den ende någonsin som varit så laglojal att han tvärtemot sin natur tagit en nävfajt med en chockad Jean-Luc Grand-Pierre.
Och han är den ende någonsin att ha spelat med ett slags utfällbar teleskop-klubba.

Fredrik Carlsson behövde – när han var som bäst, under den första Roger Melin-eran – inte bry sig om petitesser som att ligga på rätt sida om sina motståndare. Han behövde nämligen bara skicka ut sin maxutfällda dammsugarslang till hockeyklubba och dra åt sig puckarna.
Det vill säga, FRAM TILL I ONSDAGS var han den ende AIK:aren som haft denna extrema räckvidd med klubban.

Det var då, i bortamatchen mot Tingsryd, som Joakim Thelin presenterade sig med Fredrik Carlsson-klubba.
Och i handskarna på en snabb, tung, teknisk forward blir långklubban också ett helt annat slags vapen.

Jag såg matchen på tv, och störde mig på att kommentatorn tjatade om att AIK fått sitt 2–0-mål till skänks av en felpassande TAIF-back. Men backen lade faktiskt bara en fullt normal diagonalare över till sin backkollega – han hade helt okej marginaler och hade lyckats med passet alla andra matchdagar i veckan.

Men Thelin är ett jäkla geni med klubban, även i spel utan puck. Han har inte bara en räckvidd som känns närmast larger-than-life, han har … moves. Gå in på webben och kolla tv-highlightsen från matchen, förspelet till Thelins 2–0-kasse: hur otroligt läckert och lurigt han fiskar med klubbladet. Han praktiskt taget fintar till sig pucken från en Tingsrydsback som aldrig hinner fatta vad det är som händer. I ena mikrosekunden har han ju normal marginal för en snabb sidledare till sin medspelare, i nästa mikrosekund har han blivit rånad på pucken och syndabock i riks-tv.

Jocke Thelin är, kort sagt, en fantastisk hockeyspelare i vardande. Ett stjärnskott precis på gränsen till blomning. Och samma sak gäller en annan målskytt från i onsdags, Max Lindholm. Även han stor, snabb, teknisk – fulländad vad gäller förutsättningar, och nu även han på den absolut yttersta gränsen till seriöst seniorgenombrott.

Och de ingår i vad som börjar kännas som en ännu mer potent och spännande offensiv än den vi hade när vi vann serien för två år sedan.

Frågan är hur stort problem vi har med defensiven.
Jag vet inte vad jag tycker och tror.

Men det är uppenbart att årets AIK behöver två saker för att försvarsspelet ska fungera: hög fart och stort självförtroende. Det vill säga, den höga farten måste få utväxling – resultera i passningar på bladen och mål – för att energin ska finnas kvar även bakåt, i checken, på egen blålinje och i markeringsspelet i egen zon. Så fort puckar börjar tappas så påverkar det precis allt: rubbade rörelsemönster, trögare stopp-start, skevare beslut. Hela spelet fastnar på ett slags mellanhand.

Detta syntes så tydligt i senaste matchen: i första perioden hade TAIF inga problem att från ingenstans kontra fram målchanser, bli tre-mot-två bara genom en vändning under pågående anfall, dra isär hela AIK-försvaret.

Sedan, i takt med att AIK:s anfall blev allt längre och TAIF inte klarade av att stå emot tempomässigt och tekniskt i andra perioden, blev också de defensiva besluten enklare, riktigare. Och efter det förlösande 1–0-målet blev plötsligt AIK fullständigt kassaskåpssäkert.

Och, ej att förglömma: innan spelet riktigt satte sig under matchens gång så gjorde återigen Erik Källgren en demoniskt bra match, i nivå med de första fyra matcherna i september.

Sammanfattningsvis så tror jag att vi har den bästa offensiva uppställningen hittills sedan degraderingen till Allsvenskan – detta är redan hyfsat bekräftat av antal gjorda mål. Och fan om jag inte tror det gäller målvaktsduon också.

När det gäller backarna så ingår de för det första i den goda offensiven – Windlert, Axbom, Norin är avgjort starka anfallsvapen, och med sparkapital i Clay Wilson, förhoppningsvis. (Men varför har AIK:s transatlantimporter, med rykten om sig att vara starka skyttar, så otroligt svårt att överhuvudtaget komma till skottlägen när de kommer över till oss? Wilson sökte skottlägen i varje powerplay i onsdags men hittade dem inte …)

Vad som då återstår är den stora osäkerhetsfaktorn: markeringsspelet, och defensiven i stort, när vi INTE har offensivt momentum. Lägstanivån. Där ligger vi än så länge långt efter Timrå, eller Pantern, som har en förmåga att hålla ihop laget och göra det trångt i egen zon även när spelet i övrigt hackar. AIK, däremot, har en skrämmande tendens att frysa fast i fel positioner och ta fel beslut under långa spelsekvenser, ibland hela perioder.

Jag utgår från att de pratar massor om detta, att Tomas Mitell har en åtgärdsplan, och att laget redan är en bra bit på väg att checka av punkterna i den planen. Tingsrydsmatchen kan väl ses som ett tecken på det.

Åsikterna i krönikan är skribentens egna och inte nödvändigtvis AIK Hockeys.

 
AIK Ishockey
AIK
ishockey@aik.se
DAGENS HEMMAMATCH
Lördag 11 november 15:15
Hovet
 biljett
 
 
 

Copyright © 2011-2017 AIK Hockey

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB

Design/grafik: Four of a kind