Svenska Spel
HockeyAllsvenskan logo

Försäsong 17/18 | Emelie Berggren

Publicerad: 2017-05-02 12:20

När en säsong är slut och en annan ska ta vid är det ofta med nya ansikten. En som klubben kan räkna med är på plats vid Ritorp, år efter år, är Emelie Berggren, damansvarig tillika huvudtränare för AIK Hockeys damlag. – Det är jättemycket jobb men samtidigt väldigt roligt, berättar Emelie.

Det är dags att lägga föregående säsong i arkivet och skriva nya kapitel. Damerna inledde sin försäsong i söndags med heldag bestående av diverse fystester och träningsmoment samt ett uppstartsmöte på kvällen.
Spelartruppen tränar på till juli månad innan laget tar semester. En som dock inte kan koppla bort hockeyn helt under sommaren är Emelie Berggren. Med sina fyra SM-guld med klubben var hon med och byggde upp föreningen till en av dem större inom svensk damhockey.

– Tiden som spelare i AIK var fantastisk. Jag kom hit som 16-åring och fick i samband med flytten även chansen i landslaget. En landslagströja jag fick dra på mig med jämna mellanrum i drygt tio år, berättar Emelie som har sin familj att tacka för intresset för sporten.

– Mina två äldre bröder är väldigt sportintresserade men det är främst min pappa jag ska tacka som introducerade mig för många sporter. Jag höll på med det mesta: fotboll, bandy, tennis och hockey.

Valet föll till slut på hockeyn. Mycket tack vare farten och chansen att få tävla med killar.

– Just farten som uppstår när man åker skridskor är svårslaget. När jag spelade i IFK Täby fick jag dessutom spela med killarna och det var lite speciellt. Man kände sig unik och det var en häftig känsla.

”Jag ville inget annat än att vinna SM-guld”

Hockeyn har sedan ungdomsåren präglat mycket av hennes liv. Emelie gick över till IK Vaxholm där hon fick spela med damlaget och vid 16-års ålder flyttade klubbens damorganisation till AIK Hockey – något som blev till en stor succé. SM-finalerna radades upp och till slut kom även det första SM-guldet. Samtidigt vankades det landslagsspel.

– Att få vara med och bärga ett OS-brons 2002 var något extra. Det är svårt att beskriva men det var en jätteupplevelse och självklart en häftig känsla att få dra på sig landslagströjan i ett olympiskt spel.

Hittills har det blivit fyra guldtecken för AIK Hockey – varav samtliga har Emelie varit med och bärgat som spelare. Det sista är även det som hon håller mest kärt. Med minuten kvar av finalen var AIK i ledning och hade ena handen på pokalen men Brynäs försökte få till en kvittering.

– Jag och Linnea Bäckman fick spela non-stop kändes det som och vi var helt slut. Brynäs plockade ut målvakten och det var kaos vid vårt mål. Minatsu ”Musse” Murase blockerade pucken men valde att kasta iväg den igen för att låta tiden gå. Vi spelare låg samtidigt ner på isen och bara skrek på varandra, säger hon och skrattar när hon minns tillbaka till händelsen.

Kort efteråt ljöd slutsignalen och AIK kunde titulera sig som svenska mästare säsongen 12/13.

– Det var stort för mig. Jag hade kommit tillbaka till AIK efter två säsonger i Segeltorp och jag ville inget annat än att vinna SM-guld.

Drygt 15 säsonger och drygt hälften av dem som lagkapten i AIK Hockey fick sitt slut säsongen efter. Laget tävlade om att vara bäst i Europa men hade förlorat chansen till guldet i vad som avgjordes i en rak serie. Mästerskapet avgjordes i Köln, Tyskland och efter sista matchen stod det klart att laget hade vunnit silvret men Emelie hade svårt att glädjas åt medaljen. Hon hade nämligen bestämt sig att matchen var hennes sista.

– Jag älskade att spela matcher men på sistone hade det växt fram en känsla att det var läge att avrunda karriären, berättar Emelie som var förbannad snarare än glad över silvret.

– Efter att matchen var slut fällde jag en tår eller två. Vi hade precis förlorat guldet och jag var förbannad över det. I omklädningsrummet kom en lagkamrat fram till mig och grät med mig. Hon tyckte det var stort att vi vann silver – men det var inte därför jag grät…Jag tog inte ens med mig silvermedaljen hem utan den hänger nog kvar i Tyskland.

Skridskorna lades upp på hyllan vid hemkomsten. Men det skulle inte dröja länge förrän Emelie var tillbaka vid rinken. I augusti månad tog hon över damjuniorerna som saknade tränare. Året därefter fick den tilltänkte huvudtränaren för damlaget kliva av på grund av hälsoskäl och Emelie tog över huvudansvaret.

– Första året var både väldigt kul och givande. Säsongen efter skulle jag vara kvar hos damjuniorerna men samtidigt stod damlaget utan tränare och jag hoppade in och hade därmed dubbla poster.

Fick hjälp av Roger Melin

Steget från lagkapten till huvudtränare var inte ett naturligt steg enligt Emelie själv. Spelarna och Emelie diskuterade fram en plan för säsongen som de tillsammans kom överens om.

– Vi pratade mycket om att vi skulle göra detta tillsammans. Hela året var ett läroår för mig och jag hade bra kontakt med Roger Melin som gav mig råd. Vi fick även ta del av deras spelbok och det gick ganska bra. Vi gick till semifinal där vi fick se oss besegrade av Luleå, säger hon och medger att hon lärt sig på vägen hur en bra ledare ska vara.

– Det kommer inte av sig själv men en bra ledare ska kunna bry sig om spelarna och vara engagerad. Du ska kunna lyssna och lära dig av din omgivning.

Emelie är van att ha en ledande roll i klubben. Först på isen och nu vid sidan av men det innebär även mycket jobb. Ibland lite för mycket.

– Visst är det så. Det är speciellt mycket nu innan sommaren med dem olika förberedelserna inför säsongen. Bland annat genom att planera fysträningen och ordna med rekryteringar till spelartruppen för få ihop ett så slagkraftigt lag som möjligt.

Trots att hon nyligen avslutade sin spelarkarriär kan hon se stora skillnader i spelet. En utveckling hon gillar.

– Damhockeyn tar större kliv nu än vad den gjorde när jag spelade. Den största skillnaden är att damhockeyn uppmärksammas på ett helt annat sätt. När folk får upp ögonen blir det bättre förutsättningar för oss i klubben. Rent sportsligt är spelarna smartare och mer tekniskt lagda nu. Det är en helt annan fart men tyvärr tycks landslaget ha tappat lite spets men bredden som utgör svensk damhockey visar att vi kan nå dit igen.

”Kul att vi kan stoltsera med så många landslagsspelare”

I AIK har försäsongen precis startat med tuffa tester för att få en så bra grund som möjligt inför SDHL-premiären i höst. En säsong där spelare och ledare vill ha revansch efter fjolårets säsong

– Vi ska inte få godkänt för säsongen som var. Det var alldeles för mycket upp och ner i spelkvalitén, säger Emelie som berättar att laget gjort några förändringar inför säsongen.

– Vi kommer, bland annat, jobba annorlunda med fysen där vi har ett nytt upplägg. Dessutom kommer vi att arbeta ännu tydligare för att bli bättre på att utveckla varje spelare individuellt under säsongen, något jag tror kommer att ge resultat.

Laget har en bra stomme att stå på inför kommande säsong. Flera spelare i laget har fått känna på att spela i landslaget – vilket är ett bevis på klubbens fina verksamhet.  

I VM tidigare i våras fick Sara Hjalmarsson, Sabina Kuller och Lisa Johansson i AIK chansen att dra på sig landslagströjan. Samtidigt som laget innefattar blågul rutin finns det ännu fler som knackar på den blågula dörren. Förutsättningar som gör att det finns goda chanser till en fin säsong.

– Det är väldigt inspirerande för alla i klubben och kul att vi kan stoltsera med så många landslagsspelare.

– Redan nu har vi 14 kontrakterade spelare till kommande säsong och vi vill gärna sätta truppen så snart som möjligt, säger Emelie som har målsättningen klar för sig.

Spelarna kommer att säga att de siktar på SM-guld, vilket är en självklarhet men slutspelet är det första delmålet som vi ska klara av – sedan går vi över till nästa mål.

 
AIK Ishockey
AIK
ishockey@aik.se
 
 
 

Copyright © 2011-2017 AIK Hockey

Produktion och drift: Sports Editing Sweden AB

Design/grafik: Four of a kind